Äventyr och upplevelser i 1980-talets Ryssland
av Bertil Palmgren

2004-11-09

Del 2: Flygresan

 Klicka här för del 1 (Uppdraget)
Bertil Palmgren
Flygresan.

Vi träffades på Arlanda flygplats för avresa med SAS till Moskva. På flygplanet berättade han på vilket hotell vi skulle kampera samt övriga arrangemang. Jag fråga honom hur det var att under långa tider vistas utomlands, avskild från familjen. Det var inga problem. Han var nu skild för andra gången. Hoppsan, sa jag, då börjar det bli gränsfall till tradition. Det ligger i släkten,  sade han och berättade följande historia:

Lustiga familjen.

Släkten är stor och många var gifta mer än en gång. Vi träffas traditionsenligt en gång per år. Alla har med sig sina äkta halvor nya som gamla och barnen. Det finns en annan, minst en 150 årig tradition, någon i släkten skall utbilda sig till präst. ” Släktpräster” har gift sig och fått barn som fört traditionen vidare. Den sista prästen, en farbror, hade tagit sitt kall på allvar och trots släkttraditionen levat i celibat i 60 år. Vi alla trodde, det här släktens sista präst.
Men så blev han sjuk och hamnade på sjukhus. Där blev han liggande för vård i flera månader.

Han sköttes av en 35 årig sjuksköterska, som han blev vansinnigt förälskad i. Han blev utskriven och skulle göra regelbundna återbesök. Men besöken blev tätare än planerat. Orsak, han började uppvakta sköterskan. De gick ut på restauranger, svärmade i parker och tog långa naturpromenader. Han friade på äkta  August-Strindberg-maner. Han frågade om hon kunde tänka sig att bli mor till hans barn. Tja sa hon, men först skall du bevisa att duger till att göra barn. Okey, sa han, det skall göra, om du kan bevisa att Du kan bli med barn.

Båda kunde med läkarintyg bevisa att de var dugliga. Hon krävde dessutom att han skulle sköta barnen, så att hon kunde fortsätta sitt yrke som sköterska. Inga problem, sa han, jag pensioneras om två år och får gott om tid till skötsel av barnen. Det blev ett storstilat bröllop med hela släkten som bröllopsgäster. De fick tre barn. Han bytte blöjor på barn när han var över 75 års ålder. Släkten kunde andas ut.

Du hör, sa han, vår släkt liknar lustiga familjen. Utan tvivel tänkte jag. Men det hela liknar en omvänd variant av August Strindbergs Hemsöborna. Men försäljare är bra på att berätta historier, sanna som osanna.
 

Airport Sheremetevo, terminal 2 (international) Moscow.
 Byggt på tidigt 70-tal under det kalla kriget.

Rubel som inläggssula.

När man landat på Moskvas flygplats och kommit ur flygplanet börjar en tidsödande procedur. Först skall man hitta platsen för hämtning av bagaget. När detta är gjort, dröjer det minst i 15 minuter innan väskorna börjar komma på bandet. Sen får man bära bagaget till tullkontrollen och ställa sig i kö.

Efter att hasat bagaget i 20 meter under 1 till 1,5 timma kommer man fram till tullmannen eller tullkvinnan. Fram med passet och en ifylld blankett där man redogör hur mycket valuta man tar in i landet, smycken, ringar, klocka etc. ”Tullen” började slå i liggare för kontroll att man ej står på listan för ”portförbjudna”. Därefter började en granskning av pass sidors stämplar, granskning av passfotot och ens ansikte, kontroll av hårfärg och uppskattning av längd och ålder. Tid minst 5 minuter.

Tullaren frågar, om man har med någon tidskrift, journal etc. Hade man sådan är det bara att lämna över dessa för granskning. Tull-mannen / kvinnan bläddrar och granskar långsamt varje sida. Fanns det bild på lättklädd man eller kvinna tas tidskriften i beslag. Nästa steg var granskning av blanketten och kontroll av uppgifter för klocka, smycken etc.

När hade stått fullt påklädd i värmen och är svettig, varm och allmänt förbannad och på väg att krevera, stämplades passet och blanketten läggs in i passet. På utresan skall blanketten kompletteras med uppgifter. Jag frågade en tolk vad man gjorde med blanketterna. I ett rum på flygplatsen samlades de i travar.
 
Nästa steg stå i kö för att växla till rubel, för betalning av bussresa till hotellet eller till taxi. Det gällde att vara snabb, missade man bussen eller taxi började en vänteperiod på minst 30 minuter. Jag sa till Arne (televerks-representanten) att vi skulle ställa oss i kön för växla till oss rubel. Arne sa, det behövs ej. Jag har innan vi åkte ringt en väninna här i Moskva som kommer hit med en taxi. Hon har rubel med sig för taxiresa till hotellet. Vi sätter oss ned och väntar på henne.

En parant dam i 40 års åldern kommer fram och kramar Arne och hälsar honom välkommen till Moskva. Jag gapar med stängd mun. Arne presenterar oss, vi tar vårt pick och pack och går till en taxi för resa till hotellet.

När taxiresan varar i fem minuter böjer sig damen ned och löser upp sina skosnören. Jag tänker, det här är för mig en okänd rysk sed, eller så klämmer skorna. Båda antaganden var fel. Damen gräver i skon efter något räcker det till Arne, som snabbt stoppar det fickan. Vid hotellet plockar Arne fram rubelsedlar ur fickan och betalar taxin, samt ger damen rubel för taxiresa hem.

Väl installerade på hotellet och efter en grogg i Arnes rum, fråga jag om sko-rubeln. Arne sa. Det skall jag berätta sen. Vi ses i morgon. Jag skall nu åka till Tarina. Det var ett tag sen vi träffades. Jaha, sa jag, men försök sova lite grann.

Nästa avsnitt (del 3):

Telefonbladet.
Fel nummer men ändå rätt.
Torgträffen.
Hög feber.

/Bertil Palmgren
 

Vill du kommentera? Skicka ett e-brev till webbansvarig så skickas det vidare till Bertil.