I Frankfurt vid AVIS rent-a-car
disken.
Reseledaren (som i fortsättningen döpes till Reinert) sade
att han önskade hyra 3 st medelstora bilar för resa till Nürnberg och
frågade det fanns några inne.
”De har vi ” sa damen vid disken, ” Men det krävs 200 dollar i
depositionsavgift innan bilarna får hyras.”
” Jag kommer från en längre utlandsresa och har gjort slut på alla
dollar” sa Reinert. ” Beklagar” sa damen .
”Varför depositionsavgift ?” frågade Reinert. |
|
Personerna på bilden
är inte Reinert, Max
eller Bertil! |
”Om kunden ej betalar hyres
avgiften vid ankomstorten, täcker depositionsavgiften en del av kostnaderna.
Depositionsavgiften återfås när bilhyran är betald”, sa damen.
”Risk för utebliven betalningen bör ej vara något problem. Det stora tyska
företaget Standard Electric Lorenz garanterar att hyravgift betalas”, sa
Reinert och visade ett leg. att han var anställd på SEL.
”Beklagar det är 200 dollar som gäller” sa damen.
Jaha tänkte jag. Det blir övernattning i Frankfurt. Några få timmars sömn
med tidig väckning på morgonen. Undrar vilken avgångstid första morgonplanet
har till Nürnberg ?.
” Om SEL ej är tillräcklig garant, så ingår SEL i ITT koncernen, som kan
garantera betalningen.” sa Reinert
” Sa Ni ITT?" frågade damen.
” Ja International Telephone and Telegraph Corporation” sa Reinert.
” ITT köpte hela Avis för en vecka sedan” sa damen. ” Här är en lista på
lediga bilmodeller som Ni kan hyra. Ni behöver ej betala depositionsavgift”.
Ingen i ressällskapet hade
hört talas om ITT:s köp av AVIS.
I USA uppstod i mitten av 1960 – talet en ny företagsekonomisk trend.
Resonemanget gick i stilen, det var riskfyllt med företag som satt på en
stol med ett ben. Man satt mycket stadigare om stolen fick flera ben. Med
flera ben var risken mindre att företaget skulle falla av stolen. Det var
lättare att hålla balansen sittande på en stol med flera ben än en stol med
ett ben. Balansen var att undvika röda siffror i koncernbokslutets
balansräkning. Företags verksamheten skulle diversifieras. ITTs VD Harold
Geneen hade börjat med diversifieringen. I dag är trend snacket. Man skall
ägna sig åt kärnverksamhet och ej vara en diverse handel.
Bilfärd i mörkret på Autobahn.
Max hade erfarenheter av
bilkörning på Autobahn, han körde. Min uppgift var
att ha koll på de andra två bilarna i vår karavan. Varken Max eller jag
visste vägen till Nürnberg. Det var lätt regn, kolmörkt, våta, svarta
vägbanor som sög upp all strålkastarljus. Hastighetsmätaren pendlade mellan
100 – 130 km/h. Vattenplaning verkade förarna i de ledande bilarna ej känna
till. Sikten genom vindrutan förbättrades ej att vindrutespolarvattnet tog
slut. Bilar svischade in och ut i luckorna i vår bilkaravan. I bland var vi
tvungna att minska avståndet till framförvarande bil för kontroll av
registreringsskylten, så att vi följde efter rätt bil. Man hade hört talas
om döden på Autobahn. Den ledande bilen behövde
bensin. Vi gjorde uppehåll vid en bensinstation. Spolarvatten påfylldes och
några liter bensin. Resan mot Nürnberg fortsatte i en rasande fart, i
snöblandat regn. Det var långt ifrån halkfritt på vägen.
Nattläger i Nürnberg.
Vid 22-tiden lotsades vi till hotellet. En äldre dam, fastighetens ägarinna,
lotsade oss till rummen. Promenaden gick via en mängd korridorer, med golv
lutande uppåt eller nedåt och med omotiverade vinklar mellan
korridoravsnitt. Det hela tydde på att fastigheten ursprungligen var byggd
med lägenheter, men byggts om till hotell. Nürnberg rättegången 1945-46
ökade drastiskt efterfrågan på hotellrum. Det var lönande att bygga om
fastigheter till hotell.
Det rum jag fick var stort, fylld med mörka ekmöbler, fullt utrustad toalett
och en stor säng på 2 * 2 meter, med dunbolster och duntäcken, dunkuddar.
Fönstret hade fråndragna tjocka draperier. Jag hittade rätt snöre och drog
draperierna för fönstret. Värmeelementen var kalla.
Eftermiddagssolens varma strålar hade värmt upp rummet. När jag skulle krypa
ner i sängen, knackade det dörren. In kommer Max med resväska och i sällskap
med värdinnan. Max berättade att de rummet han fått var rått och fuktigt,
som i en källare. Solens varma strålar hade troligen ej fått lysa in i
rummet. Alla rum var uthyrda. Det fanns bara en lösning. Vi tog oss varsin
sängfösare, satte väckarklockan på ringning, tog varsitt duntäcke, sjönk
djupt ned i dunbolstret, fixade till dunkuddarna och somnade.
Nästa avsnitt
kan du se här:
Nürnberg nästa dag.
Den lurade 3:e.
Börskrasch 1930.
ITT historia från 1960 och framåt.
Uppfinnares motiv.
/Bertil Palmgren
2004-02-24
Vill du kommentera texten?
Skicka ett mail till Bertil eller
Webb-ansvarig. |
