| Japaner, japaner... En resa till Japan December 2000 av Per-Olof Persson 2000-12-28
|
 Per-Olof Persson |
|
Det gick trögt även för oss i början när jag förberedde den här resan. För att fortsätta analogin lyckades vi dock vända matchen efter paus.
Japan, som är en mycket krävande marknad, hade milt uttryckt framfört tydliga önskemål om kvalitetsförbättringar på Ericssons produkter. Vi kollade vilka av våra produkter som var mest i behov av förbättringar och var i Japan de flesta av dessa fanns lagrade. Idén gick ut på att avsyna och justera dessa före installation samt att samtidigt få en bättre bild av vad kunderna anser vara särskilt viktigt. Som bekant kan det skilja ganska mycket mellan olika kunder på olika delar av vårt klot. Beslutade att resa till Osaka. Blev anvisad en japan som primärkontakt och började undersöka förutsättningarna. Jag upptäckte vissa kommunikationssvårigheter, men hänförde dem till kulturskillnader. Vi förberedde på hemmaplan och antalet deltagare växte till sex man. Eftersom jag var ansvarig och var den som hade varit i Japan tidigare, började uteblivna framsteg i japanernas förberedelser bli alltmera stressande. Vi skulle åka en lördag, och på onsdagen eskalerade jag kontakterna och föreslog i ett telefonmöte för att senarelägga och för att få förutsättningarna klarlagda. Japanorganisationen önskade dock att vi skulle vänta ett dygn med beslutet, och på torsdagen blev det trots allt bestämt att vi skulle resa. På fredagen blev det också klart att hotellrum fanns reserverade och vi fick över en karta över en del av Osaka, samt en adress till hotellet. Vi drog iväg på lördag morgon andra december, fem man från Ericsson och en man från en underleverantör. Jag fick en trevlig kontakt med en japansk (kvinnlig) läkare på flyget över. Fick översatt hotelladressen till japanska tecken, bra för taxifärder i Japan. Väl framme på Osaka Station visade jag upp adressen för en taxichaufför som tillkallade ett antal kollegor och började diskutera. Så småningom kom vi iväg, och hamnade t.o.m. på rätt hotell. Inget meddelande om hämtning på hotellet (vilket jag hade begärt). På morgonen ringde jag det telefonnummer som fanns angivet på kartan, och det visade sig gå till ett Ericsson-kontor. Tog taxi igen, nu med kartan som hjälp. Samma palaver utspelade sig mellan taxichaufförerna. Så småningom kom vi dock iväg och hamnade i alla fall på rätt gata. Men var fanns Ericsson-kontoret? Tog taxichaufförens mobiltelefon till hjälp och fick ut en sekreterare som lotsade oss rätt. Det visade sig nu att vår Japan-kontakt satt och väntade på ett annat kontor. Alltnog, en ny karta ordnades fram och vi drog iväg (nu med järnväg) ut till lagret där vi skulle jobba. Japanska kartor är litet speciella (se exempel), men de är i alla fall till viss hjälp när man skall ta sig fram, särskilt om man träffar på en japan som kan litet engelska. Väl ute på lagret visade sig förberedelserna vara noll, och dessutom var reservdels- och verktygssändningen från Sverige försenad. För att göra en lång historia kort kom vi i alla fall igång med jobbet. Det är en ganska häftig upplevelse att resa med tåg och tunnelbana i Japan, särskilt i rusningstid. Det gäller att ha koll på linje, plattform och riktning när floden av japaner väller över en. Dessutom skall man ha koll på varandra och biljetterna, för att så småningom komma ut på rätt station. Vis av erfarenheterna om bristande förberedelser bestämde jag mig för att resa till Nagoya före nästa veckas övningar. Körde nu "top-down", från regionchefen och neråt, vilket visade sig fungera utmärkt. Drog ut till lagret, med japanskt stöd. Det här lagret ligger i ett område utan kommunikationer, varför en chaufför hämtade på stationen. Ingen på lagret kan ett ord engelska, men via tolk fick jag hedersord av lagerchefen på att önskade förberedelser skulle vara klara till måndagmorgonen. Senare visade det sig att allt fungerade utmärkt. Det gäng som gjorde jobbet i Nagoya hade allt på plats när de kom, fick all hjälp de behövde och blev klara tidigare än beräknat ! Så till den trevliga sidan av resandet - alla upplevelser, människor man möter och maten. Blev bekant med en japan som hjälpte oss på många sätt, och som också visade oss på en lokal specialitet - japansk pannkaka. Denna är drygt 5 cm tjock och kan beställas med olika innehåll och tillbehör. Efter mycket letande hittade vi en typisk sådan restaurang och hade en kväll en riktig brakmåltid. Betydligt trevligare än att äta på hotellet, där maten var utmärkt men som vanligt jättedyr. På tal om priser är Japan inget billigt land. Räkna med plus 50 procent på det mesta jämfört med Sverige. I övrigt är det lätt att få den mat man vill ha. Beställningen underlättas av att de flesta maträtter finns utställda i form av läckra plastmodeller. Tempura (friterade jätteräkor) och sushi (rå fisk och skaldjur) är jätteläckra rätter, för att inte tala om Kobebiff, den senare jättegod men jättedyr. Kobe-kon föds bl. a. upp på öl och får massage för att köttet skall bli mört. På tal om kött har det skett mycket det senaste decenniet. Man importerar mycket kött bl. a. från Australien, vilket gör det mindre exklusivt. I övrigt tar japanerna mycket mat från havet som komplement till basfödan ris, vilket är deras motsvarighet till vår potatis. Jag är numera delpensionär med fria fredagar. Ända sedan början av 80-talet, när jag var i Kyoto och träffade professor Yamashima, har jag drömt om att återvända dit. Så varför inte dra dit nu när det mesta var under kontroll? Sagt och gjort. Tog Shinkansen (expresståget) på fredagen upp till Kyoto. Det tog bara 15-20 minuter från Osaka. Steg av och klev in på TIC, Tourist Information Center. Hade två önskemål: att återse två av stadens 1 600 tempel och en trädgård. Att få återse Sanjusangendo-templet med de 1001 buddistiska tacksamhetsgudinnorna samt Kiyomizu-templets trädgård där en källa springer fram ur berget vars vatten skall vara allmänt stärkande, bl. a. för potensen. Nu var kön jättelång, varför jag avstod från denna välbehövliga dryck och njöt i stället av allt sällsamt i och ikring templet där höstfärgerna på träden sprakade i det strålande solskenet. Släntrade ned mot centralare delar av staden. Såg ett par praktfullt sminkade och utstyrda geishor på vägen ned. Deras kimonos kostade säkert flera tiotusentals kronor. Träffade många trevliga ungdomar. Vad dessa unga tjejer är söta, gulliga och kul att prata med! Släntrade vidare och kom in på smågator där avancerade kvinnliga tjänster utbjöds mitt på dagen - inget för en gammal man. Kom ned i shoppingdistrikten där julkommersen var i full gång och handlade litet julklappar. Även om Japan knappast har kristendomen som religion utnyttjas julen kommersiellt. "Stilla natt" skvalar ur högtalarna. Tog bussen till stationen när solen gått ned. Blev kontaktad av övriga gänget och föreslog att de skulle äta middag utan mig, eftersom jag var sen. Skönt att slå sig ned för en snabbtur hem till hotellet - nöjd, men med ömma fötter. Gick på en sushibar där rätterna passerar förbi på ett löpande band, en höjdare för en gammal produktionstekniker! Den gamla erfarenheten, att man mycket lättare får kontakt med lokalbefolkningen när man är ensam, besannades än en gång. Hade en trevlig kväll, med kul kontakter i olika åldrar. Det finns massor att nämna om Japan: natur, kultur och människorna. Men det här blev visst långt nog ändå. Får förhoppningsvis återkomma någon gång både till ämnet och till Japan. Helst till Kyoto på våren när körsbärsträden står i blom. Helst också när solen skiner och fåglarna kvittrar i tunnelbanan (japanerna tycks gilla fågelkvitter). |
 Osaka och Nagoya
|
|
Sayonara! Per-Olof Persson WEB-ansvarigs kommentarer:- |