Lite bakgrundsinformation av webbansvarig


Propellerbladet är en medlemstidning för tidigare elever på Kungliga Flygförvaltningens Verkstadsskola (FFV). Tidningen beskrivs som "Organ för FFV:s kamratförening".

I nr 74 som kom ut 2012 (årgång 63!) finns en intressant artikel skriven av Göran Wergeni. Där beskrivs bland mycket annat Görans tid hos Standard Radio & Telefon, sedermera Stansaab.

Så gick det för mig efter FFV Vid 56-ornas 50 års jubileum i Västerås 2006 vädrades tanken om att våra liv efter skolan borde dokumenteras för eftervärlden. Här är ett bidrag från 5668.

Göran Wergeni

1956
1956 var ett extraordinärt år. Det var det året som fem av Sveriges genom tiderna största idrottare: Björn Borg, Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg, Linda Haglund och Frank Andersson föddes. Det var dessutom det året som Ted Gärdestad föddes, Flygvapnet beväpnades med fpl 32 Lansen och jag började vid FFV. Jag hade lämnat en gråtande moder och en lättad fader bakom mig och rest många timmar med tåg till Västerås.

Jag är uppväxt i ett litet stationssamhälle i nordöstra Skåne och gick i 7-årig folkskola. De fem sista åren hade vi en och samma lärare, tyvärr en inte speciellt inspirerande lärare. Jag var ordentligt skoltrött (lära psalmverser utantill var inte min grej) och lyckades till mina föräldrars förtvivelse inte skrapa ihop tillräckligt med betyg för att ta mig in i stadens läroverk. Pappa ville definitivt inte att jag skulle jobba i den lokala fabriken och sökte efter alternativ. Han snappade upp en annons om att Kungl. Flygförvaltningen sökte elever till sin lärlingsskola i Västerås.

Kungliga Flygförvaltningen Västerås
Jag sökte och blev kallad till test i Helsingborg. Såvitt jag kommer ihåg var det Ove Ahlgren och Lage Jarking som var ledare för testet. Jag klarade testet och blev antagen. Vår klass var den dittills största som antagits i skolans historia. Man var därför tvungna att utöka elevhemmet på Lövudden. Detta var inte klart inför skolstarten så jag fick börja med några praktikveckor på avd VI på F17 i Kallinge.

Efter ankomst till Västerås blev det installation på Johannisberg och information. Första morgonen var det till att cykla till skolan, få ut verktyg, bänkplats och en plåtbit som skulle förlängas med hjälp av idogt arbete med en hammare. Skoltiden i Västerås går jag inte in på då ni ju väl känner till det. Tyvärr måste jag erkänna att min skoltrötthet satt kvar och jag hade svårt att riktigt engagera mig i skolarbetet. Jag lyckades emellertid hänga kvar på slätstrukna betyg de två åren i Västerås.

Inför praktikåren hade jag önskemål om att komma tillbaka till F17. Högre makter bestämde att 5641 Gary ”Kaktus” Lundblad och jag skulle praktisera på sexan på F10. På F10 flög man vid den tiden med J29 Flygande Tunnan. Det fanns inte mycket elektronik i det flygplanet och det som fanns roffade de äldre kollegerna åt sig. För oss blev det mest el-motorer och reläputsning.

Vi började vårt arbete vid 7-tiden på morgonen. En timme senare kom den administrativa personalen släntrande förbi våra fönster. De hade ingen stämpelklocka och kortare arbetstid. Så ville jag också ha det. Jag insåg, för att nå dit måste jag nog plugga. Jag beställde en Hermodskurs för utbildning till Radiotekniker. Jag bodde på ett furirsrum inne på flottiljområdet och hade långt till staden så jag hade mycket tid om kvällarna att studera. Till min egen förvåning gick det riktigt bra.

Efter ca ett år blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att bli utlånad till Lfc S1 i Hässleholm. Det tackade jag ja till, inte minst med tanke på att det skulle bli närmre till mina föräldrar i Kristianstad. På S1 fick jag jobba med telefon-, radio- och radio-länkutrustning och dessutom åka runt i sektorn och göra underhållsarbeten på LUFOR-sändare som var en långvågssändare för luftorientering, Luftgruppscentraler m.m. Ett jobb som jag trivdes utmärkt med.

Examen i Västerås 1960
År 1960 var det så dags för examen i Västerås. Det är en händelse som jag har mycket vaga minnen från. Dock fick jag den utlovade gratifikationen på 400 kronor. Efter examen jobbade jag kvar på S1 tills att jag ryckte in lumpen på F10 1961. Efter sex veckors rekrytutbildning var jag tillbaka på S1 och gjorde samma jobb som när jag var anställd. Nåja, jag hade en lätt värnplikt och kunde fortsätta mina korrespondensstudier.

Nu hade jag insett att studier var nödvändiga. Jag lyckades få en anställning som hjälptekniker vid F13 i Norrköping 1962. På så sätt blev jag antagen som elev vid Flygvapnets Tekniska Skolor i Halmstad (F14) för utbildning till flygtekniker elektro. Det var en fantastiskt fin skola med hög kvalitet på utbildningen. Det enda som jag kunnat avstå från var de rent militära ämnena.

Flygteknikerexamen
Min flygteknikerexamen fick jag 1963 och kom tillbaka till F13 där jag blev placerad på Lfc O1. Efter något år var jag tillbaka på F10/S1. Jag började nu tröttna på tråd och radio och hade fått kontakt med datorteknik som jag tyckte var intressant. Jag sökte en civil tjänst på ett Rgc i Roslagen som löd under F16 i Uppsala. Jag fick jobbet och vårvintern 1966 gick jag genom utbildning på Rgc-utrustningen i Södertäljetrakten. Det var den första Rgc-kursen och den hölls av företaget som levererat utrustningen. Den utbildningen varade ca tre månader och under den tiden mötte jag en ung vacker dam som blev min hustru och fortfarande är det (dock inte fullt så ung längre).

Hägernäs
Jag hann inte jobba någon längre tid på Rgc förrän man ringde från Flygvapnets Teletekniska skolor (FTTS) F2 i Hägernäs (Täby). De skulle nu ansvara för Rgc-utbildningen och behövde lärare. Vi var ju inte så många som fått utbildningen så urvalet var inte så stort men det gav mig chansen. Jag blev utlånad till F2 för nästa Rgc-kurs. Det skulle komma flera kurser och man föreslog att jag skulle byta anställning till F2. Det blev till att dra på sig flygteknikeruniformen igen. Harriet och jag hade gift oss och fått lägenhet i Täby så jag fick cykelavstånd till jobbet. Förutom inspirerande jobb och trevliga arbetskamrater fick jag även möjlighet att få elektromästarutbildning på FTS i Halmstad. Harriet och jag hyrde ut lägenheten i Täby och bosatte oss i Halmstad ett år.

Elektromästare
Tillbaka på F2 1968 blev jag utnämnd till elektromästare, på den tiden med sergeants tjänstegrad fast vi var civilmilitära vad det nu betyder. Gradbeteckningen kantades med violett färg. Detta var en mycket intensiv period i Flygvapnet som nu var världens fjärde största flygvapen. Stridsledningssystemet var i intensiv utbyggnad och fpl 35 Draken flög högt och lågt. Hösten 1968 påbörjade jag en ingenjörsutbildning vid Täby Köping Tekniska Aftonskola. Med den utbildning jag fått i Flygvapnet var det ”a piece of a cake”. Jag fick min ingenjörsexamen i juni 1969.
För oss var 1969 ett minnesvärt år. Framförallt därför att vår äldste son Peter föddes. Det var en större händelse än vad jag föreställt mig. Den lycka, glädje och stolthet som fyllde mig går inte att beskriva.

Standard Radio och Telefon / Stansaab
En annan stor händelse var att jag fick jobb på dåvarande Standard Radio & Telefon, sedermera Stansaab, som programmerare. Eftersom det var det företaget som levererat Rgc-utrustningen hade jag fått nära kontakt med flera personer i företaget. Lönemässigt var det ett språng som jag inte kunde tacka nej till. Jag lämnade min tjänst som 1:e elektromästare vid F2 och drog på mig civila kläder. På Stansaab kastades jag direkt in i ett projekt för leverans av en simulator för utbildning av luftbevakare och stridsledare. Jag fick två tjocka pärmar med specifikationer och förutsattes kunna klara att vara ansvarig för programvaruutvecklingen. Dom som tagit fram specifikationerna försvann till andra spännande projekt. Det blev en pärs. Första progressmötet med kunden blev en katastrof. Vi lyckades dock efter en tid vända på projektet och det blev till sist framgångsrikt.

TAST
Simulatorn, som kallades TAST, installerades så småningom på F18 i Tullinge. Under den här tiden blev jag involverad i en del andra projekt främst TERCAS som var ett flygtrafikledningssystem som såldes till dåvarande Sovjetunionen och SATS som var en simulator för utbildning av flygledare och som såldes till Luftfartsverket och installerades på den då nybyggda Flygledarskolan på Sturup (FLSS).
Tiden på Stansaab blev relativt kort, knappt fem år. Jag räknar den tiden ändock som bland de bästa i min yrkeskarriär. Bra chefer, fantastiska kolleger, intressant och utvecklande arbetsuppgifter. Det fanns flera FFV-elever som jobbade på Stansaab. Vi var mycket innovativa, jobbade hårt och hade kul tillsammans. Vår yngste son Anders föddes under denna period och jag fick på nytt uppleva samma känsla som då Peter föddes.

Jobbet på Stansaab tenderade att öka och det blev långa arbetsdagar, sena kvällar och en del resor bl.a. till Moskva. Jag deltog i diskussioner med ryssarna i början av TERCAS-projektet. Detta innebar mindre tid åt familjen. Jag insåg att detta var ohållbart i längden och när jag fick ett erbjudande om att bli ”teknisk systemledare” på FLSS bestämde vi oss för att flytta till Skåne. Vi köpte en villa i Skurup och flyttade in i oktober 1974. Lite kuriosa är att min far var född i Skurup. Som granne fick vi en FFVare från samma klass som jag, 5649 Bengt Nordström. Dessutom kom Bengts dotter och vår son Peter att gå i samma skolklass.

FLSS
Tillvaron på FLSS blev betydligt lugnare. Den bestod av drift och underhåll av skolans tekniska utrustning, främst då flygledningssimulatorn SATS som jag varit med att utveckla på Stansaab. Jag tyckte nu att jag hade lite tid över och startade ett handelsbolag där jag gjorde bl.a. faktureringsprogram för kontorsdatorer. Det visade sig ganska snabbt att det var mycket jobb för lite pengar. Rörelsen avvecklades efter några år och jag var en erfarenhet rikare – det var den enda rikedom jag inhöstade från det äventyret.

Enea Data
Under min tid på Stansaab anlitade vi Enea Data i Täby som konsulter för systemutveckling. Jag fick bra kontakt med en del personer på företaget och när dom planerade att upprätta ett regionkontor i Skåne blev jag kontaktad. Jag blev anställd som regionchef i Malmö 1980 och min första uppgift var att skaffa uppdrag och att rekrytera personal. De första uppdragen var ganska lätta att skaffa. Det tycktes finnas ett uppdämt behov. Vår största kund var Ljungmans Verkstäder sedermera Dresser Wayne som tillverkar bensinstationsanläggningar. Företaget datoriserade pumparna och vi hjälpte till med programmering. Efterhand gick det allt trögare. Malmö hade drabbats av ett antal nedläggningar varav Kockums varv är den mest kända. Detta spred en pessimism i regionen som gjorde saken än värre. Efter fem år hade jag anställt ca 25 personer och det blev allt svårare att skaffa uppdrag. 1986 var det dags för mig att söka något annat.

Enator SYD
Nästa anhalt blev Enator Syd där jag sattes att leda den tekniska delen av konsultverksamheten. Även här hade jag ansvar för att skaffa uppdrag till våra konsulter. Det var svårt på Enea men nu hade botten gått ur totalt för teknisk konsulting i Malmöområdet. Det blev mycket slit och sömnlösa nätter med minimal framgång.

LFV
Jag övergav konsultbranschen 1988 och sökte mig tillbaka till Luftfartsverket, LFV. Jag blev anställd vid LFVs huvudkontor i Norrköping och fick börja veckopendla. Så småningom fick jag ett kontor på Sturup och kunde flytta hem till Skurup. Mina arbetsuppgifter var projektering och upphandling av flygledningssystem. Dessutom blev jag engagerad i en arbetsgrupp inom ICAO (International Civil Aviation Organisation).Dessa engagemang innebar resor till etta antal olika länder. Det var ett mycket intressant arbete och innebar kontakter med intressanta människor runt om i världen.

Inom LFV fanns ett produktområde som ansvarade för drift och underhåll av flygledningssystemen i Sverige. Dessutom skulle man medverka i utveckling och projektering av nya system. Jag blev chef för den verksamheten 1992. Till att börja med hade jag personal både på Sturup och i Norrköping så att mitt jobb blev geografiskt splittrat. Efter något år insåg vi att det var bättre att de båda verksamheterna fick varsin chef. Jag fortsatte på Sturup och det höll jag på med till 2005. Jag hade intressant jobb och mycket kunniga och trevliga arbetskamrater.
Året 1992 blev speciellt för mig. Inte bara för att jag blev chef, men för att jag fick ett mycket intressant konsultuppdrag.

Australien
Jag blev tillfrågad om jag ville åka till Australien för att medverka i granskning av dåvarande Australiska luftfartsverkets (CAA) upphandling av flygledningssystem, The Australian Advanced Air Traffic System, TAAATS. Upphandlingen gällde två mycket stora system som skulle täcka hela Australiens luftrum, 1/11 av världen. Värdet av upphandlingen var ca 1 miljard kronor. Företag som offererat och blivit ratade protesterad mot vad de ansåg vara felaktig offertutvärdering. De ansåg att ett speciellt företag blivit favoriserat och menade att det var oegentligheter inblandade.

Pressen började skriva om saken och det ställdes frågor i parlamentet. Trycket blev hårt på kommunikationsministern ”Minister for Shipping and Aviation Support”, Peter Cook. Han tillsatte en granskningsgrupp med Ian Macphee, tidigare minister i en Australisk regering, som ordförande. Förutom ordförande bestod gruppen av en upphandlingsspecialist, tre jurister och så två specialister från Sverige. Den ene specialisten var jag och den andre var Håkan Westermark som var flygledare och som dessvärre numera är avliden.

Anledningen till att vi blev utvalda var, förutom kunskap om flygledningssystem, att man ville ha personer som inte hade anknytning till CAA eller de offererande företagen. När jag blev tillfrågad gällde uppdraget två max tre veckor. Det kom att bli nära fyra månader. Arbetet resulterade i en rapport som vi föredrog för minister Cook i parlamentsbyggnaden i Canberra. Rapporten i sin tur resulterade
Review team: 5668 Göran Wergeni, Lisa Musgrave, Dien Walker, Ian Macphee, Vadimir Shevchenko, Håkan Westermark och Anne Sutherland Kelly i att generaldirektören för CAA och hans projektdirektör fick sparken och att upphandlingen startade om från början.

Det var tuffa tag som vi svenskar inte var så vana vid. För Harriet och mig blev det ett mycket gott resultat. Vi blev vänner med Ian Macphee och hans hustru Julie och vi har besökt varandra ett antal gånger under åren. Vi har kontakt via ”Skype” och ”Face Time” nästan varje vecka. Vi kommer att fira nyår med dem i Melbourne.

Swedavia
Jobbet som chef lämnade jag 2005 och blev engagerad i LFVs dotterbolag Swedavia som utför tjänster inom flygtrafiktjänstområdet över hela världen. Numera har flygplatsbolaget övertagit namnet Swedavia och den gamla organisationen kallas i stället ”LFV Aviation Consulting AB”. För ”gamla” Swedavia utförde jag konsulttjänster i olika länder som Botswana, Ghana, Serbien, Montenegro, Kosovo, Makedonien, Norge och i Bryssel.

Pensionär på heltid
I juli 2007 tyckte jag tiden var mogen att låta LFV fortsätta sin verksamhet på egna ben utan min stöttning. Att vara pensionär på heltid är underbart även om det ibland är svårt att få tiden att räcka till. Hur hann jag med att jobba? Min fru Harriet och jag lever ett härligt pensionärsliv. Vi har fem underbara barnbarn, tre i Norge där äldste sonen bor med sin familj och två i närbelägna Svedala där yngste sonen med familj bor. När vi flyttade till Skurup 1974 köpte vi ett stort hus med tre våningar som var perfekt när grabbarna växte upp. Det blev alldeles för stort för oss båda när sönerna flyttade hemifrån, så för två år sedan byggde vi och flyttade in i ett modernt hus i ett plan i Skurup.

Nu har vi tid att resa, vistas i vår sommarstuga, umgås med vänner, släktforska, läsa, skriva, lösa korsord m.m. Jag är medlem i Rotary sedan många år och har kunnat ägna lite mera tid åt det. Jag har aldrig engagerat mig politiskt och är inte heller aktiv i något trossamfund även om jag av ren slentrian fortfarande är medlem i Svenska kyrkan, vilken jag endast besöker i samband med dop, vigsel och begravning.

Vår generation har fått göra en fantastisk resa. När jag växte upp var telefonen, radion, vevgrammofonen och bilen de mest avancerade apparaterna som fanns. Idag har vi de mest fantastiska apparater som vi då inte ens kunde föreställa oss i vår livligaste fantasi. Det som fascinerar mest är att barnbarnen tar det för helt naturligt. Medan farmor och farfar har svårigheter att ta till sig alla finesser så är det helt naturligt för dom.

Tillbakablick
När jag nu blickar tillbaka på mitt yrkesverksamma liv kan jag konstatera att det finns mycket att vara tacksam för. Jag har aldrig behövt gå arbetslös något som drabbar många idag. Trots bristande skolbetyg blev jag antagen på FFV och även om jag inte utnyttjade den undervisningen till fullo så är jag mycket tacksam mot kollegiet som lät mig gå kvar. Jag sänder även en tacksamhetens tanke till Flygvapnet som gav mig en mycket gedigen teknisk utbildning inte minst de speciella materielutbildningar som jag fick, allt med full lön och traktamente. Kan man ha det mera förspänt?

Jag är också privilegierad att ha en fantastiskt fin familj. Min kära hustru Harriet har sett till att allt i hemmet har fungerat samtidigt som hon jobbat som förskollärare. Vi har två söner som har studerat och som skaffat sig bra jobb, den äldste som proffsmusiker och den yngste inom datateknik och är nu IT-manager.

Händer det då inte att jag saknar jobbet? Jodå, det händer ibland, men det är nog mera yrkesgemenskapen och det sociala med kollegerna än själva jobbet. Senaste kamratträffen hade jag inte möjlighet att besöka, men jag hoppas på nästa. Hoppas vi ses!


5668 Göran Wergeni