En resa till New Orleans

2011-12-01

Rune Winter

Äntligen blev det av!

Jag hade i många år planerat att åka till New Orleans, Louisiana, men det blev inte av förrän Bosse Scherman vid ett möte på Tullstugan lyckades få mig att slå till och anmäla mig till den relativt lilla gruppen som skulle resa i oktober och ledas av vår kände New Orleanskännare Sven Gustafsson. Det är få förunnat att få Sven, som kan N.O. utan och innan, som reseledare. Och som nu dessutom skulle assisteras av Bosse som är Europas främste jazzexpert. Förutom detta råkade vi få ett enastående fint väder hela tiden, sol varenda dag!

Jag är av naturen kroniskt virrig beträffande lokalsinne. Att man i New Orleans kallade öster för söder och väster för norr (eller hur det nu var) gjorde inte situationen bättre. Nå, vi hade ju fått en grundlig genomgång i förväg beträffande gator, block mm. Dessutom har man ett föredömligt rätlinjigt gatunät i French Quarter som gjorde att till och med jag hittade bland kvarteren.


                        French Quarter i New Orleans

Arlanda

Det började redan på Arlanda där jag gick in i SAS avgångsterminal två timmar för tidigt för säkerhets skull. Där väntade jag. Tiden gick och inga medresenärer syntes till. Till slut frågade jag en SAS-tjänsteman om jag var på rätt ställe. Nej jag skulle runt hörnet till andra änden av den stora hallen. Där träffade jag på de andra och kunde andas ut. Passkontroll, passkontroll, passkontroll. Så bar det av till London Heathrow för byte till Continental Airlines. Där fick man första duvningen beträffande säkerhetskontroll. Av med skorna och skärpet. Allt handbagage, skor, skärp, jacka mm fick stuvas ned i en korg för genomlysning.

Houston

Så bar det av till Houston. En lång flygresa där vi kunde följa rutten med höjd, fart, temp. m m på en skärm framför oss. Om man inte hellre ville se på filmer eller spela spel.

På Houstons flygplats fick vi lämna fingeravtryck och fotograferas, dessutom berätta vad vi skulle göra i USA. Jag berättade utförligt för kontrollanten om hur jag såg fram emot att få se Buddy Boldens monument, Armstrongs Park, att få höra Orange Kellin m. fl. Därefter började jag förhöra honom om hans jazzkunskaper. Då viftade han iväg mig, så var den kontrollstationen avklarad.
 
New Orleans

Flyget till Louis Armstrong New Orleans flygplats var ganska kort. En abonnerad buss väntade, och vi blev körda till något kvarter från hotellet, då bussen inte kunde köra in på de smala gatorna. 


                            Typisk gatubild New Orleans

Hotellet var verkligen förstklassiskt! Med pool och vilstolar samt intill-liggande bar. Vi var tämligen trötta efter resan, så det blev tidigt intagande av horisontalposition inför morgondagens övningar. Första morgonen uppstod ett litet problem med duschningen. Vatten kom ur kranen, men hur i helsicke skulle man få vattnet att komma ur duschmunstycket? Det var nog fler än jag som fick bada i badkaret i stället för att duscha. Nå vi fick sedan veta att man skulle dra ut ett munstycke ur vattenkranen, och vrida ett kvarts varv. Så övergick vattnet till duschen i stället. Genialt.

Frukosten var med tanke på namnet ”continental breakfast” mycket riklig. Man stod sig gott till eftermiddagen.

Många promenader och spårvagn

Många promenader blev det, med Sven i täten. Spårvagn fick vi också prova på. Denna militärgröna vagn såg ut som ett militärt trupptransportfordon, lät likadant, och var av samma bekvämlighetsgrad med sina träbänkar. Det fanns dock även spårvagnar av mer civiliserat utförande.

Det gällde att vara laddad med jämna pengar, en dollarsedel och en kvartsdollar i mynt. Dollarsedeln fick man mata in för sig och myntet stoppades ned för sig under konduktörens bevakande ögon.

Mycket fanns inom promenadavstånd, även om det var en bit att gå i värmen som kunde nå upp mot 30-graderstrecket (Celcius). Man sökte sig till the shady side of the street!


                              Den okände slavens grav


       "Hjulångare". Antagligen fejkat skovelhjul, då de förmodligen
       är propellerdrivna dieseldrivna båtar. Typisk turistattraktion

Vi fick se parker med spansk mossa på träden, muséer, konsthall, jazzklubbar förstås, och en oförglömlig dag på Norska sjömanskyrkan, där Per Erik Notini gav oss en nybörjarkurs i att sjunga Gospel! På ett mycket pedagogiskt sätt fick han oss att sjunga med. T.o.m. jag som aldrig sjungit fann att jag sjöng med. Säkert ingen höjdare för andra att höra. Men kul var det.


     "Utsmyckning" av trädgård. Woodookultur med skelett och
      spöken uthängda i trädgårdarna. (Inte bara halloween).


       Begravningsplats ovan jord. Jordbegravning fungerar inte
          i den sanka marken, då kistorna skulle flyta upp

Vi fick även besöka den lokala radiostationen WWOZ som sänder jazzmusik på 90,7 MHz dygnet runt. Kan naturligtvis inte höras direkt hos oss, men via webben går det ju bra. Deras hemsida heter WWOZ.ORG. Rekommenderas!

Maten

Den creolska maten måste man ju prova på. Ostron förstås, och Gumbo och räkor mm. Kul att prova på lite för oss ovanlig mat. Gott, gott! Det amerikanska ölet är väl inte precis världsberömt, men de hade ett lokalt bryggeri som producerade ölet Abita i olika smaker. Själv fördrog jag Amber, ett ljust öl som inte var så beskt. men det fanns varianter av ölet med större beska.

Ja, att beskriva allt vad vi fick se och uppleva skulle räcka till en hel bok. Jag tänker inte konkurrera med de som redan skrivit om New Orleans. För övrigt är det bäst att själv få uppleva denna fantastiska stad.



Musiken

Det väsentliga, musiken, har jag avsiktligt inte berört. Detta överlåter jag till den sakkunnige jazzexperten Bosse Scherman som har tänkt skriva en artikel om jazzklubbarna och våra musikupplevelser i Föreningen Klassisk Jazz medlemstidning JazzPulsen.

Den som inte är medlem i vår jazzförening kan gå med genom att sätta in medlemsavgiften på 250:- på plusgiro 85 09 94-5. Ange ny medlem samt namn, adress, e-post och tel.nr.

/Rune Winter
2011-10-28