Min debut (DBU)
Stig Ram berättar om sitt SRT-liv och
lite mer...
|
|
|
|
|
 |
|||
|
|||
|
INTRO |
|||
|
Den föreliggande drapan är inte en teknisk beskrivning av Standard Radio &
Telefon AB första stora elektroniksystem, Dbu 208. Det är bara spridda
hågkomster och episoder i en ung mans liv i skiftet mellan -50 och -60 talen.
Det finns säkert en hel del ”felkomihåg” men det är så här som jag kommer ihåg
det nu långt senare. En hel del personer är nämnda, men mångas namn och
gärningar har bleknat och försvunnit med åren. I alla fall ur mitt minne.
Alzheimer light? FÖR LÄNGE SEDAN… En gång för längesedan… 1957, eller så, jobbade jag på Standard Radio & Telefon som lab-biträde på indikatorlab vid Lövåsvägen i Ulvsunda. Där konstruerades bl.a. nattjaktdelen av Sikte 6, ett infrarödsikte för jaktflygplanen J35 A (Draken) och J32 B (Lansen). Inga transistorer, bara subminiatyr elektronrör. Jag byggde labprototyper och var allmänt stökig. Men det är en annan historia. Blandat med detta gjorde jag lumpen vid Ing 1, utryckning i ett halvår, därefter Arméns Signalskola i Uppsala, januari 1960 – augusti 1960, där jag utbildades till signalmekaniker och muckade med furirs grad. Där träffade jag på den bärbara rörbestyckade KV-radiostationen RA 200. RA 200 var på den tiden högmodern och hade tillverkats av firman i en större serie för armén. Till Signalskolan blev jag antagen bl.a. med hjälp av ett kursbetyg i Radioteknik från Stockholms Stads Yrkesskolor. Kursen, som i verkligheten var en internkurs på SRT, hölls 1959 på firmans transmissionsavdelning i Solna. Kursledare var ingenjör Arvid Carlsson. Till och från pluggade jag också vid Solna Tekniska Aftonskola. En ganska så rörig tid, men i juni 1963 tog jag i alla fall en enklare ingenjörsexamen, teleteknik. En tid jobbade jag också som montör på SRT´s verkstad (tror det var efter Ing 1 men före Signalskolan). Till saken hör att på lab. hade jag byggt en del prototyper till kretskort för en ny stor elektronikbeställning som firman fått. ERBJUDANDET! En dag kom en ingenjör Carl-Axel Kårebring och frågade om jag kunde tänka mig att jobba en tid med modifieringar av firmans leveranser på en hemlig flygvapenanläggning i Norrköpingstrakten. ”Du har ju byggt prototypkretskort till firmans nya system där...” ”Kunde tänka mig…”, traktamente dygnet runt och bilersättning! Det fanns bara ett svar. JAAAAAAA!… Vilket äventyr för en ung man. RESAN DIT En vacker dag bilade vi ner, Kårebring och jag, till det vackra och somriga Vikbolandet i den Ford Taunus Transit skåpbil som kom att kallas Hundbussen. Mer om denna längre fram. ANLÄGGNINGEN ”Anläggningen”, med täcknamnet ”Dick”, visade sig vara en PS 08 [se not 1] , Sveriges första riktiga storradarstation med ca 400 km räckvidd. Där fanns också en kraftfull nickande radarhöjdmätare PH 12 som senare kompletterades med ytterligare en mycket potent nickande radarhöjdmätare, PH 40. Senare tillkom också en IK radar (PN 79) [se not 2] vilkens antenn var sam-monterad med PS 08 . Dessutom fanns ”vårt” stridsledningssystem SRT system 59 där. Ledningssystemet döptes senare om till Dbu 208 (”dbu” stod för databehandlingsutrustning). ------------------- [1] Långt senare lärde jag mig att ”P” ursprungligen var en förkortning av franskans Panoramique men som nu för tiden bara stod för ”radar” (i forntiden, i Frankrike hade det också funnits ett ”V” för Volumetrique). Detta lärde jag mig av Gerhard Persson på Kungliga Flygmaterielförvaltningen. En riktig gentleman f.ö. ”S” stod för spaning, ”H” för höjdmätning och ”N” för navigation. [2] För den som inte vet det så är IK en förkortning av ”IgenKänning”. PN 79 är en svensk variant av NATOs IFF (SSR på civilmål). Identification Friend or Foe / Secondary Surveillance Radar. ---------------- |
|||
 |
|||
|
Storradarstationen PS 08 Bilden är tagen med mycket lång slutartid. Radarn roterade med 4 – 6 varv i minuten. Avståndet mellan antennens ”vingspetsar” var 22,5 meter. I bildens nedre kant syns diverse ”träd” av städsegröna maskeringsnät köpta som surplus från Tyskland efter andra världskriget. Fotot ”Rotation” har tagits på ”Harry” av Ingvar Norstedt med Leica 9 cm. |
|||
|
Dbu 208 var insprängd djupt nere i berget under PS 08 radarn. Bergutrymmet som var stötvågssäkrat och gastätt innehöll förutom ”vår” leverans även diverse radio [se not 3] och radiolänkstationer, reserv-elverk, verkstad, mm. FOTNÖTTER För den som inte vet det så är IK en förkortning av ”IgenKänning”. PN 79 är en svensk variant av NATOs IFF (SSR på civilmål). Identification Friend or Foe / Secondary Surveillance Radar. Några av dessa radiostationer var av typ RK 01 och RK 02 (RadioKommunikation) som också hade levererats av firman (SRF/Standard Radio Fabrik som den hette på den tiden). Radiomanöverpanelerna i ”våra” manöverbord var också levererade av firman, av transmissionsavdelningen på Framnäsbacken i Solna. Detta var firmans första leverans av en serie på fem Dbu 208, fyra operativa och en träningsanläggning på Roslagens flygkår (F2) i Hägernäs. De operativa hade täcknamnen Harry, Dick, Tom och Fred och täckte in mellan- och södra Sverige. ”Harry, Dick och Tom” är som bekant ett engelskt uttryck för tre grabbar vilka som helst. PS 08:orna var engelska, från Decca Radar, det var kanske därför täcknamnen var engelska. Radarkedjan med tillhörande stridsledningscentraler byggdes upp för att täcka Sverige (åtminstone den södra och mellersta delen) och matcha det faktum att på den tiden hade Sverige världens fjärde eller femte största flygvapen. Det var i PS 08 radarns eget autonoma operationsrum ovan jord som jag såg min första (analoga) rullboll. Digitala sådana, och dess efterföljare ”mössen” har bl.a. Björn Sölving har skrivit om. SM Eriksson fick som bekant patent på en rullboll med digital vinkelavtagning. Dbu 208 kallades i begynnelsen för ”SRT system 59”, ”Indikatorrum PS 08”, alternativt ”Baby eller Lilla LOS”. LOS betydde ”Luftbevakning och Stridsledning”. Det fanns ett ”Stora LOS” under uppbyggnad som var väldigt hemligt. Om man ringde dit på anläggningens tekniska kontrollkanal kunde det hända att någon svarade på engelska! ------------------- [3] Några av dessa radiostationer var av typ RK 01 och RK 02 (RadioKommunikation) som också hade levererats av firman (SRF/Standard Radio Fabrik som den hette på den tiden). Radiomanöverpanelerna i ”våra” manöverbord var också levererade av firman, av transmissionsavdelningen på Framnäsbacken i Solna. ------------------- |
|||
 Operations-rummet Dbu 208 PPI:ernas bildminne ”satt” i det gula fosforskiktet på bildrören. En 4 – 5 radarekon kunde man se i efterlysningen. Men då gällde det att det var mörkt i lokalen. Ett sätt att förbättra kontrasten till den gula PPI- bilden var att filtrera bort allt gult ljus i rumsbelysningsspektrat så att det inte konkurrerade med det gula fosforljuset. ”White minus Amber” kallades belysningen. |
|||
 Del av telerummet, Dbu 208 |
|||
|
HEMLIGT, HEMLIGT Det var stränga sekretesskrav på den här typen av anläggningar. För att överhuvud få komma in på anläggningen måste man ha en godkänd ”PU”, dvs. blivit PersonUndersökt av säkerhetspolisen. Att tala med ”vanligt folk” om sitt jobb på anläggningen var förbjudet. Skulle man ta sig dit med allmänna kommunikationer så var det förbjudet att åka ända fram till anläggningen. K****y kyrka var godkänd angöringspunkt. Beväpnade vaktsoldater med ilskna schäferhundar patrullerade också anläggningen. Trots allt hemlighetsmakeri så lär sovjetiska Aeroflot, under anläggningens uppbyggnad, ha övningslandat flera gången på Kungsängens flygplats, bana 27 kanske, utanför Norrköping. Anflygningen gjordes nästan rakt över Dick på måttligt låg höjd (det här var före min tid på Dick). Så var det med det hemlighetsmakeriet. UTSIKTEN Emellanåt satt jag och drömde framför PPI bilden från spaningsradarn. Långt bort i öster, strax väst om Dagö och Ösel, kunde man se sovjetiska höghöjdflyg manövrera. Utifrån Västtyskland och norrut, mellan Öland och Gotland, flög regelbundet amerikanska signalspanare, ”Spårvagnen kallade”, eftersom de alltid flög i samma spår. Svenskt flyg sågs överallt i ”vår” del av Östersjön. Flygleden ”Röd Ett” från Skåne till Stockholm hade tät norr/syd-gående civil flygtrafik. Några gånger såg jag hur ”någon” lade ut många mil långa ”remsstråk” mitt i Östersjön för att blända radarn och skymma radarekon i och bakom remsstråket. Remsorna var aluminiserade plaststrån, tunna som hårstrån, som flöt länge i lufthavet och fungerade som halvvågs dipolantenner vilka reflekterade radarpulserna. Strånas längd var avstämda till det frekvensband vars radar man ville störa. VAD JAG OCH ANDRA GJORDE Mitt jobb på Dick bestod i att modifiera och bygga om kretskort, vakuumrörenheter, centralkabling, etc. Eftersom anläggningen mest var att betrakta som en prototyp var det riktigt mycket sådant jobb. Arbetskamrater från verkstan var bl.a. Långa Lasse, Lilla Lasse och Lasse Pihlblad. Ett stort problem visade sig vara kraftigt brum på PPI-bilderna. Efter lång felsökning tvingades ingenjörerna slutligen att kasta in handduken. Hjälp hemifrån tillkallades. En av de äldre ingenjörerna sade något sarkastiskt att nu skulle den stora störexperten komma. Och, SM (Eriksson) ”kom, såg och segrade”. Efter några dagar hade han löst problemet! Man hade tydligen inte alltid hållit isär signaljord, skärmjord och skyddsjord, så att vagabonderande jordströmmar genererades och cirkulerade i kabling, manöverbord, elektronikskåp och kabelstegar, orsakande allt PPI brum. I ”våra” manöverbord och elektronikskåp var monterade allsköns utrustning levererade av andra företag med andra idéer om hur jordning skulle gå till. Firman var nog ganska oskyldig i detta fall. TEKNIKEN Dbu 208 på Dick var det största elektroniksystemet som SRT hittills byggt. Det hade ca 12 PPI 803-bestyckade manöverbord (två PPIer var av HPI varianten för höjdmätning med nickande radarhöjdmätare) och ett tiotal centrala elektronikstativ. Från de fyra Rrjalborden (Rrjal = radarjaktledare) kunde man leda två jaktflygföretag vardera. Jakt och Målsymbolerna kontrollerades med rullbollar. Kurs/Fartvektorerna och Basvektorerna för jakt och mål rattmanövrerades via analoga sin/cos potentiometrer. Det hela kallades för ”vektorstridsledning”. När styrdata infördes (se nedan) kompletterades sin/cos potentiometrerna med digitala kodgivare. Dbu 208 tillhörde en övergångsgeneration av elektroniksystem. Det var en blandning av analogteknik och digitalteknik. Den analoga delen del var byggd med vakuumrör, den digitala delen med (germanium) transistorer. Några delar var hisnande nog byggda med transistorer som spänningsmatades med plus och minus 250 Volt för att pigga upp de slöa germaniumtransistorerna. Höll man inte reda på oscilloskopets testprober vid felsökning kunde det gå illa på flera sätt. De här enheterna, luckbildarna för HPI:erna, konstruerades f.ö. av Lennart Filén. Analogien PPI: er, svepgeneratorer, svepmodulatorer, och videodistribution, var byggda med vakuumrör. Synkutrustningen var dock transistoriserad. Katodstrålerören (12 tum monokroma) tillverkade vi själva på SRT. Elförsörjningen till de rörbestyckade delarna var ganska komplex; vid systemstart kopplades först på reducerad glödspänning och efter en tidsfördröjning full glödspänning. När katoderna då var varma reglerades anodspänningen långsamt upp automatiskt med vridtransformatorer. På så sätt skulle vakuumrören klara sig bättre. Men trots detta var rörsystemet ganska underhållsintensivt. Digitalien Dbu 208 var ett av firmans första försök med digitalteknik och (germanium) transistorer. OC45, en PNP transistor från Philips, var den vanligaste förekommande transistorn. Dessa hade så stor prestandaspridning att ankomstkontrollen mätte samtliga och klassade dom i ett stort antal undergrupper; ”vita”, ”gula”, o.s.v., där vita var de som mest påminde om Philips specifikationer. Karl Erik Olsson kallade dem skämtsamt för temperaturkänsliga, instabila motstånd (Karl Erik var en av konstruktörerna för den vakuumrörbestyckade svepkedjan). ”Transistor” lär vara uttytt Trans(mitter)-(Res)istor). Kärnan i de digitala delsystemen var B-stativet (kurs/farträknaren). Där utfördes bl.a. halvautomatisk målföljning på radarmål, och beordrades höjdfrågor till de anslutna lokala radarhöjdmätarna. Allt styrt av de militära operatörerna. B-stativet var en datorliknande konstruktion med hårdkopplad logik och med ett (med dagens mått mätt) pyttelitet ferritminne. Även om det kanske inte riktigt var en dator med dagens mått mätt var det i alla fall en matematikmaskin som klarade alla fyra räknesätten. Detta var ca år 1959 så man kan nog säga att firman låg i framkanten av datamaskinutvecklingen. Senare tillkom även s.k. styrdata. Detta var seriedatalänkar från Dbu 208 till jaktflyget i luften. ”Våra” seriedatameddelanden frekvensmodulerades i tontelegrafienheter, T1F 3 S/M (senare kallades sådana djur för modem) som tillverkades av firmans transmissionsavdelning i Solna. Styrdata kunde dels sändas direkt till jakten via lokala radiosändare, dels via marktelenätet till ”Sammanlagrare” (också tillverkade av oss). Detta var fjärrinstallerade autonoma enheter som ”blandade” styrdata från flera stridsledningscentraler. Via mycket potenta radiosändare sändes styrdata därifrån upp till jakten. Datahastigheten i luften var 3000 bps, frekvensmodulerat. Ombord på jakten landade data i datamottagare med projektnamnet ”Flugan” (också tillverkade av oss). Ombord presenterades styrdata för flygföraren på flera instrument så att han kunde styra sitt flygplan utan att behöva talkommunicera med stridsledningen. På så sätt kunde man på en radioförbindelse / styrdatalänk leda många jaktflygplan. Sovjeterna hade också ett styrdatasystem. Här sände man data både till och från jakten (YAK 25 tror jag) inlagrat på talradiokanalen. Det lät som RAAP, RAAP, RAAP när man lyssnade på talradiokanalen. Dbu 208 kompletterades också med en fjärrhöjdmätningsfunktion. Från ”Stora LOS”, det som senare kallades för Lfc typ 1 (Dbu 01), sändes höjdfrågor, seriedatameddelanden, om 1200 bps till anläggningens två nickande höjdmätare. Inkommande seriedatameddelanden omvandlades till X och Y lokala kartesiska koordinater i en fjärrkontrollenhet. Därefter ny omvandling i en elektronisk/mekanisk koordinatomvandlare som styrde radarhöjdmätarna med 3-rums elgon- alternativt resolversignaler beroende på höjdmätartyp. HPI operatörerna sände därefter höjdmätresultaten tillbaka till Lfc som svarsdatameddelanden. Det var vid den här tiden; i början på -60 talet, som Kjell Mellberg skrev sina välkända kompendier ”Digitalteknikens grunder” och jag för första gången konfronterades med ”Boolesk algebra”. Som bekant nyttjas idag Boolesk algebra av var och en som använder sökmotorer (t.ex. Google) på Internet. Någon gång i början av -70 talet levererade firman en SBA-funktion till PS-08 radarn. SBA är uttytt StörBäringAvtagare. Det var en funktion som beräknade riktningen till flygande radiobrusstörare som bländade primär-radarn. Tillsammans med samarbetande radarstationer på samma (störda) frekvensband kunde man med stor exakthet räkna ut positionen för störaren (störarna). Om en samarbetande station var en 3-D radar (PS 66) kunde man även räkna ut höjden för störaren. Vår utrustning där hette SEBA (StörElevation/Bäring Avtagare) Datorerna var inköpta minidatorer, Alpha LSI 2 från Computer Automation. Störarlägena, ASP- (AutomatiskStörPejling) kryssen, kalkylerades i Facit DS 9000 i Rgc. Projektledare var Bosse Alleryd och Bertil Lindstål. Utrustningens topologi Manöverborden är helt klart de snyggaste som SRT och dess efterföljare någonsin byggt. Gracila och smärta. För den något yngre generationen kamrater kan man säga att RGC manöverbord är lika snygga. Senare tiders ATC manöverbordskolosser var inte ens i närheten. Centralutrustningen var placerad i ett separat telerum och monterad i egendesignade ”19 tums stativ” som upptog golvytan 600*600 mm och kabelintag i botten från ett datagolv. Samma standard som idag alltså. Stativen var benämnda A, B, C, D, etc. De olika systemvarianterna DBU 202, DBU 203 och DBU 208, hade olika stativbenämningar eftersom stativen alla var olika bestyckade. Det sista stativet i min värld var ”O-stativet” som tillkom senare. Det var en synkroniseringsutrustning med variabelt inställbara synkkanaler. På så sätt kunde alla radarer osv. på en plats samsynkroniseras så att de inte störde varandra. Några O-stativ såldes också separat till andra radarstationer, tex. till PS-68. B-stativet (kurs/farträknaren) har beskrivits av flera andra så jag hoppar detta. Hela B-stativet var fyllt med kretskort fast monterade i en svängram. Övrig utrustning var monterade i utdragbara lådor, upp till sju i ett stativ. En låda kunde innehålla 2-3 stålchassier bestyckade med elektronrör (jmf med en gammal radioapparat), alternativt med transistorbestyckade kretskortsramar. De tunga kraftförsörjningsenheterna var fast monterade i egna stativ. Andra leverantörers utrustning monterades också i våra skåp. Till skillnad från dagens anonyma månglagrade kretskort hade den tidens elektronikenheter karaktär, de igenkändes på sitt utseende och inte på märkskyltens text. BÖRJAN TILL NÅGOT… Mysteriet Bisto. På den här tiden deltog SRT i ett superhemligt projekt, Bisto (någon som kommer ihåg vad förkortningen stod för?), som levererats av engelska Decca Radar. Anläggningen var installerad i en byggnad byggd inuti en hangar på F2 i Hägernäs. Bisto var ett utprovningssystem för luftbevakning och stridsledning av flygstridskrafter. Ett prov-Lfc helt enkelt, med sex PPI manöverbord och ett HPI manöverbord. Systemet var hel-analogt, uppbyggt på elektronrör (m.u.a. att PPI/HPI:erna lär ha varit transistorbestyckade) Vad man försökte lösa var bl.a. elektroniskt beräknade AIR- anfallslösningar (AirInterceptRadar) för jaktflyg och luftvärnsrobot (RB 65) baserade på radarinformation. Bl.a. försökte man att lösa geometriska ekvationer (t.ex. Pythagoras sats) med diodnät. Elektronrören och analogtekniken gjorde emellertid att det hela blev instabilt. Projektet lades ner. Senare tjänstgjorde Bisto som övningsanläggning b.l.a. för militära flygtrafikledare. Decca hade haft stora förhoppningar på att Bisto skulle resultera i en seriebeställning på Radar Grupp Centraler (Rgc) till Flygvapnet. Men så blev det inte. Hade det hela gått Deccas väg hade Flygvapnets kommande Radar Grupp Centraler blivit analoga rörbestyckade Deccasystem istället för SRT:s digitala datoriserade halvledarbestyckade (och moderna) system. SRT:s del i Bisto var en innovativ utrustning för omvandling till/från analoga data samt för seriell digital måldataöverföring till RB 65 (Bloodhound Mk 1) luftvärnsrobotbatterier. Vår Bisto-del var byggt med samma generation digitalteknik som Dbu 208. Nu, femtio år senare, är seriell datakommunikation med hög kapacitet en självklarhet för vartenda barnunge, men på den tiden var det mycket innovativt och exklusivt, även om datahastigheten var måttlig. RB 65 systemet, med Bisto, beställdes ca 1958, leveransgodkändes oktober 1961 och lades ner/skrotades 1962 (ingen felskrivning). Köppriset för RB 65 systemet var 30 MKr. I 2011 års mynt är det kanske 400 - 500 Miljoner kronor. Framtiden, på den tiden. Dbu 208, var det första stora elektroniksystemet som firman byggt. Detta, tillsammans med våra tidiga kunskaper i digital halvledarteknik, datamaskinlogik (ordet”dator” fanns då inte ännu), kretskortskonstruktion (equipment practice), seriell datakommunikation och radarmålföljning, var helt klart grunden till alla firmans kommande militära och civila ledningscentraler, hemmavid och på export. Det var här vi lärde oss att bygga stora komplexa system även om bastekniken hela tiden utvecklades. Utan Dbu 208 och följande Rgc-beställning (dvs. Dbu 205/239, se om Bisto ovan), hade firmans framtid kanske varit som leverantör av radiostationer, mekaniska telefonväxlar och kanske autonoma PPI:er. Det var också i en tilläggsbeställning till Rgc projektet som datorn Censor 932 utvecklades. Det är också tveksamt om Alfaskop hade sett dagens ljus. En generationskamrat till Dbu 208 exporterades; ett antal system med horisontellt monterade PPI:er och rullbollar för ledning av luftvärn, till det västtyska försvaret. HUNDBUSSEN, MM Firman hade köpt in ett fordon för person- och utrustningstransporter på plats. Det var en vit Ford Taunus Transit. Den var köpt begagnad och till lägsta pris. Skåpet hade inga fönster, värmen var obefintlig, ingen vägg/tak isolering fanns. Två enkla bänkar hade eftermonterats för persontransporter. Det spartanska utförandet gjorde att den fick öknamnet ”Hundbussen”. Den påminde något om de minibussar som polisen använde för att transportera sina jyckar. Det visade sig också senare att polisen hade synpunkter på vårt persontransportfordon. Eftersom jag var yngst och längst ner i hackordningen blev en av mina arbetsuppgifter att köra hundbussen från Norrköping, där vi bodde, och till/från anläggningen. Yngste ingenjören, Björn Sölving, körde också bussen en hel del. En sen, mörk vinternatt med isiga vägar, körde jag bussen in till Norrköping med Carl Erik Olsson och Hasse Thulinsson (tror jag) som passagerare. På en isbelagd järnvägsövergång vid Norrköpingsinfarten fick jag sladd, hundbussen välte och for på sidan in i en villaträdgård! Som tur var inga skador på ingenjörerna (hundarna?) i skåpet. Det blev inte mycket till sömn för mig den natten med bussbärgning, polis, osv. |
|||
 Bilden ritades senare till min svensexa av Kalle Ström (tror jag). |
|||
|
I alla fall, nästa morgon när vi som vanligt samlades på järnvägsfiket i Norrköping, rapporterade jag på darrande ben till platschefen, Bengt Svensson. ”Men det var väl inte så farligt” sade Bengan, hygglig som han var, när han såg bussen. Det var bara det att det var den oskadade bussidan som han inspekterade! Inte helt bra slutligt inspektionsresultat. Medan hundbussen reparerades fick vi en lånebuss. Också en Ford Taunus; men vilken lyx, vilken komfort! Sidofönster, värme i skåpet, vägg/takisolering, bekväma säten. Tyvärr fick vi tillbaka hundbussen efter reparation. En annan mörk och regnig natt, när hundbussen var nästan fullsatt, fick jag en anonym uppmaning bakifrån skåpet: ”Men kör nångång då! Så jag körde. Tyvärr hann aldrig Bengt Svensson med. Taxi fick inte köra närmare än K****y kyrka och dit var det var en bit att gå. Och, som sagt, mörkt och regnigt. Det var ganska mulet på järnvägsfiket också nästa morgon. Alla taxichaufförer i Norrköping kände naturligtvis till vägen ända fram till anläggningen. Anläggningen var hårt bevakad med vaktsoldater, schäferhund och strikt inpasseringskontroll. En mulen och regnig höstmorgon var vaktschäfern på mer än vanligt dåligt humör och rusade ut ur vaktstugan och bet Stig Bergkvist i benet. Som tur var hade Stig en tjock och lång vinteröverrock så blodvite uppstod inte. Bodde gjorde jag och de flesta andra från firman på Hotel Strand på Drottninggatan i Norrköping. Hotellet drevs av Ola, då en ung man, tillsammans med sin mor. Jag tror att jag betalade ca 20 Kronor per natt (dygnstraktamentet korttid var ca 45 Kronor om jag inte minns fel). När inte bil gällde kunde man åka tåg Norrköping - Stockholm med SJ:s ”Bumerangen”, av någon döpt till Baluba-expressen. Specialpris 20 kronor ToR andra klass. Löningen fick jag varje vecka, c/o Huvudposten Norrköping. En gång hade någon annan tagit sig friheten och plockat ut min lön. Det löste sig senare men jag fick låna mig fram en tid. Det var mycket övertid och snålt med fritiden. Men vi lyckades i alla fall pressa in ett antal restaurangbesök; Flotta Statt och Hotell Standard naturligtvis men populärast var nog ett folkligare ställe, också med fullständiga rättigheter, samt med diskret belysning på dansgolvet. MIN FÖRSTA EGNA BIL |
|||
|
|||
|
Chefskapet tyckte nog att bilen var ganska ståndsmässig, vid några tillfällen fick jag till och med hämta ”höjdare” vid järnvägsstationen i Norrköping för transport ut till anläggningen. Jag körde nog något hårdare än min far, och på den tiden var det fri fart. En gång mitt uppe i Kolmården, på väg till anläggningen, började motorn låta något alldeles förskräckligt. Vevaxelbrott! Dyrt och krångligt att laga mitt ute i obygden. Och synpunkter från min far. VILKA VAR DÄR ? ”Halva lab.” var ofta på plats, vi från verkstan var naturligtvis där, samt emellanåt diverse höjdare från företagsledningen. Namn jag kommer ihåg är: Stig Bergkvist, Torsten Hylén, Lennart Filén, Erik Åhman, Bror, ”Brollan”, Karlsson, Stig Wigstrand, Karl Erik Olsson, Lennart Andreasson, Ove Pousette, Hans Thulinsson, Svante Berglund, Arne Hermansson, Bosse Hallkvist, Bengt Svensson, Jangunnar Rönnlund, Ingemar Torelm, Björn Sölving, Sven Skåraeus, SM Eriksson, ”Stora Lasse”, ”Lilla Lasse”, ”Lasse Pihlblad”, Ingvar Darbäck, Karl Axel Kårebring. Stationschefen, kapten Kurt Tegnér, hade det nog inte lätt med allt löskefolk från alla leverantörer som sprang in och ut på hans anläggning. Till dem vars namn jag har glömt; Förlåt! En som inte var där men som ändå hade en nyckelposition var Gösta Green på ekonomiavdelningen. Det var nämligen hos honom som man fick sina reseräkningar granskade. Det kan inte ha varit helt lätt med alla tekniker som inte alltid förstod att man inte kunde använda räknestickan för att approximera siffror i reseräkningarna och påföljande bokföring. SMÅSYSKONEN Senare fick Dbu 208 småsyskon. Sex Dbu 203 som var lokala operationsrum för storradarstationerna PS 65 med samhörande nickande radarhöjdmätare PH 40. (på en plats fanns också en andra nickande radarhöjdmätare PH 13). Dbu 203 var enklare och mindre system av samma generation som Dbu 208. |
|||
 Operationsrum Dbu 203A. Längst till vänster är höjdmätarbordet med HPI. På det ”högraste” PPI-bordet, längst ned till höger, syns ett ex. av de radiokontrollpaneler som levererades av SRT:s Transmissionsavdelning i Solna. PPI:et upptill (vad hette det?) var också från firman och ingick tillsammans med panelen rakt under i planradarns störskyddssystem (ECCM). |
|||
 Dbu 203B i Stockholms skärgård. |
|||
|
Ytterligare småsyskon var c.a. 10 st. Dbu 202, som skötte fjärrhöjdmätning från Stora Los, vid lika många autonoma äldre nickande radarhöjdmätare, PH 13. |
|||
 Telerum Dbu 202 vid anläggning R21 i Roslagen. Under (över?)tecknad står uppspetad i ett korskopplingsstativ. Verkmästare Tyrfeldt, F2, säger just till fotografen ”plåta inte ännu”. Jag hade ett (senare) uppdrag att beskriva ”småsyskonen”, därav fotograferingen. DBU 202 båda stativ syns rakt fram. Enheten längst ned i stativet bakom Tyrfeldts rygg är en av SRT:s tidiga modem, T1F 3. |
|||
|
HUR MÅNGA? • Firman producerade fem Dbu 208 med vardera ca 12 manöverbord; totalt 60 manöverbord. • Sex DBU 203 på vardera fem manöverbord (på Dbu 203B sex ); totalt 31 manöverbord. • 10 (?) DBU 202 med vardera ett manöverbord (HPI); totalt 10 manöverbord. • Den tyska leveransen: Okänt antal Summa summarum Dbu:er för denna elektronikgeneration, stora som små. 21 st. Totalt antal PPI/HPI manöverbord för denna elektronikgeneration 101 st. KUPÉ Alla Dbu 208 och ”småsyskonen” gjorde god tjänst under den intensivaste perioden av det kalla kriget. Anläggning ”Dick” stängdes slutligen december 1978. |
|||
 |
|||
| SLUT /Stig Ram 2011-06-13 Copyright © Stig Ram | |||
|
Webbansvarigs kommentarer: - Jag (Björn) var också med i bussen när den välte. - Här några andra artiklar som bl.a behandlar "Dick": Sven Skåraeus berattar lite om Dick (i alfa-nytt) och Stig Wennerström! 2000-06-01: Idag är det 40 år sen... Det finns även en bok som behandlar RGC: Luftens dirigenter. Du som har kommentarer till denna artikel, hör av dig eller klicka här och kommentera på Facebook: | |||
