Lite om SRT, mera om CERN och resor i Ryssland. Besök på en TERCAS-installation.

2011-07-26

CERN och Moskva

Som sagt så hade jag blivit inbjuden till Dubna-Instutet för att presentera vad vi höll på med i min grupp på CERN i början på 80 talet. Som vanlig vid CERN-folks besök i Ryssland tog man litet semester samtidigt för att se sig om litet. Jag hade beslutat att stanna några dar i Moskva, sedan åka till Dubna samt fortsätta till Samarkand, Buchara och Leningrad.

Jag kontaktade Thord Wennström som jag visste hade varit med vid installeringen [Björns kommentar: Tercas] (jag tror att han var en av dom som blev gift med en ryska). Han var inte längre i Ryssland, Selenia tror jag hade tagit hand om driften efter krets-smuggelhärvan. Han gav mig numret till deras kontor på Vnukovo samt kontaktpersonen Holmer.

Det var andra tider då, I Moskva bodde jag på Hotel Metropol med övervakningsdam på varje våning och knarrande golv i korridorerna. Idag tror jag inte att jag skulle ha råd att betala själv. Vid incheckningen var det en stackars italienare framför mig som försökte förklara att han ville ha ett rum men dom var helt omedgörliga, han hade inte dom papper som behövdes så han fick inget rum och fick gå sin väg. Så blev det min tur jag visade mitt pass och sa att jag hade reserverat ett rum, dom tittade i liggaren men kunde inte hitta någon reservation, det såg mörkt ut när jag kom ihåg att jag fått ett Telex från min inbjudare. Till slut så hittade jag telexet och visade upp det. Aha, då fanns det faktiskt ett rum för mig. Det var andra kontakten med rysk administration.

Den första var att få visum i tid. Ryska ambassaden i Geneve hade ovanan att inte dela ut visum förrän i sista minuten ibland missade dom och då fick man boka nytt flyg och börja om från början.Jag hade fått mitt visum efter arbetstid för avresa dagen efter.

Resväska på avvägar

Ja så hade jag fått fotfäste i Moskva det var bara det att resväskan kommit på avvägar. Jag hade flugit från Geneve till Frankfurt och där bytt till Lufthansa. Sån't händer så jag tog kontakt med Lufthansa dagen efteråt och dom sa att jag kunde höra med Intourist på hotellet om dom kunde hjälpa mig förfrågan om väskan kommit tillrätta, sedan var det bara att ta en taxi ut till Scheremetevo och hämta grejorna, Lufthansa skulle betala taxin.

Tillbaks till hotellet och Intourist, dom var vänliga och hjälpte mig och till slut så hittades bagaget. Jag frågade var jag kunde få en taxi för en tur till flygplatsen dom sa att det fanns taxi utanför entréen. Sagt och gjort. Jag hoppade in i en av dom svarta Volga limousinerna som var parkerade utanför hotellet utan att diskutera priset, Lufthansa skulle ju betala. Chauffören insisterade att han ville ha en kulspetspenna men jag hade inga med mig.Vid återkomsten så betalade jag vad han begärde 120 rubel som med den officiella växlingskursen blev lika många dollar. Med vana med taxipriserna i Geneve så var det inte helt orimligt så jag betalade och fick "kvitto" på summan.Killen på Lufthansa höll på att ramla av stolen men jag sa att han skulle vara glad att jag inte bad om ersättning för pyjamas och tandborste också. Han betalade och förklarade att det måste ha varit en illegal taxi utan taxameter. Tillbaks på hotellet frågade jag Intourist hur dom kunde stödja illegal taxiverksamhet så öppet men fick inget riktigt svar.

Några dagar i Moskva

Jag stannade några dagar i Moskva, åkte runt med tunnelbanan och tittade på friluftsmuseer, jag lyckades till och med snacka till mig en cirkusbiljett till ryskt pris på Intourist-kontoret. Jag provade på kvass, öl med räkor, röd champagne och mycket annat.

Så småningom kom det en limousin från Dubna och hämtade mig. Det som slog mig vid den resan var att långa sträckor körde chauffören på vänster sida av vägen. Till slut kom jag på att stötdämparna inte fungerade så han körde där vägen var bäst.

Dubna

Dubna är ett samhälle vid Volga-floden en 12 mil norr om Moskva.


                                       Dubna idag.

När jag var i Dubna första gången var det fotograferingsförbud av dammen och slussen mot Ryjbinski dammen som ligger litet väster om Dubna. Moskva kanalen börjar där också vid en Lenin staty.

Själva staden Dubna ligger på norra sidan om Volga På södra sidan ligger Dubna Institutet samt tjänstebostäder, hotell och kulturbyggnader för besökare.

Det fanns också en "systembutik" som under Gorbatjovs perestrojka antingen var full med folk ända ut på gatan eller alldeles tom beroende på om det hade levererats något eller ej.

Till öster om Dubna på norra sidan ligger Kimry som jag också besökte fast det inte var helt klart att man fick. På Volga gick det mycket pråmar lastade med sand, jag fick aldrig något svar varför det gick fullastade pråmar med sand i båda riktningarna. Det gick också passagerartrafik med dom ryska steg-plans eller hydrofoil-båtarna Raketa, det var grejer det, 60km/h och med en kapten som såg ut som en riktig sjörövare.

 Institutet

I Dubna bodde det i stort sett bara bodde folk som arbetade på institutet som var östs motsvarighet till CERN.

Men det fanns skillnader, huvudingången var bevakad av beväpnad personal och man måste visa upp passerhandlingar för att komma in. Så var det inte på CERN vid den tiden som då var helt öppet. Det fanns mycket östtyskar och koreaner. Det var faktiskt en östtysk som satt upp mitt namn på listan för folk att bjuda in. Jag hade hjälpt honom att få tag på några CMOS kretsar han behövde till sin hembyggda förförstärkare när han besökte CERN.

Det fanns ett hotell med restaurang och eftersom det var innan perestroikan fanns det god tillgång på vin och annat drickbart.I affärerna fanns inte mycket att köpa. Någon enstaka fläskbit med 7-8 cm fett i kyldisken, annars inget. Kaffe fick man åka till Moskva för att köpa. Jag blev så klart inbjuden på kalas hemma hos Valentin som var chefen som bjudit in mig. Det var stor skillnad på det som bjöds på mot vad man kunde få köpa i affärerna. Men nomenklaturan hade ju egna Berioska-butiker där det fanns allt i stort sett. Som sagt så fanns det mycket att äta och dricka.

Utflykt till Zagorsk

Vi beslutade att göra en utflykt till Zagorsk dagen därpå. Vi stämde möte vid järnvägsstationen tidigt på morgonen. Eftersom det inte fanns några tvärkommunikationer fick man åka in till Moskva ock sedan ut till Zagorsk. Så jag pallrade mig iväg till stationen för att invänta Valentin. Tåget kom och fick gå utan mig för Valentin kom inte. Jag trodde att det blivit något missförstånd med tiden så jag gick hem till Valentin det tog en 25 min och när jag ringde på dörren stod Valentins fru och 13 åriga dotter där, alldeles ifrån sig av olycka. Dom kunde inte ett ord engelska och min ryska var på samma nivå. Jag förstod emellertid att Valentin vaknat sent men gått till stationen så vi måsta ha gått om varandra. Ja, det var bara att pallra sig i väg till stationen igen och ta nästa tåg till Moskva. Till sist kom jag fram till Zagorsk och såg mig omkring odentligt, men Valentin stod inte till att finnas. Det blev en lång dag men väl tillbaks i Dubna så träffade jag Valentin som inte heller kunde förstå hur vi kunde ha undgått varandra hela dagen. Hans dotter fick nog en ordentlig chock av att inte kunna kommunicera så hon beslöt sig sedemera för att studera engelska. Sedan många år nu så är hon översättare vid Dubna institutet.

Livet var ganska lungt i Dubna med långa promenader och kvällsbad i Volga floden. En intressant grej, jag träffade en kille som jobbade med att utveckla en datamaskin (en Besm-kopia som motsarade IBM 360 tror jag).

Jag var intresserad av blockschemat och undrade om jag inte kunde få en kopia på det. Det visade sig vara så krångligt att han ritade upp blockschemat på ett nytt papper. Man måste få tillstånd av hela hierarkin och det kunde ta dagar. Detta fick mig att förstå varför ryssarna kopierade allt dom fick tag på på CERN där det fanns stora kopiermaskiner tillgängliga utan tillstånd i varje korridor.

Valentin och jag åkte in till Moskva en dag, jag för att rösta på ambassaden och han för att köpa kaffe. På ambassaden blev dom verkligen intresserade av att det fanns samarbete mellan CERN och Dubna vilket verkligen inte var något nytt, det hade pågått sedan lång tid tillbaka.

Jag hade talat om för Valentin att jag var intresserad av att besöka Samarkand och Leningrad. Han ordnade med alla papper reserverade hotell och inhandlade flygbiljetter d.v.s. reseavdelningen på Dubna fixade allt. För att få flygbiljetter fick man lov att åka till Moskva och stå i kö, men det ordnade dom utan problem.

Flyg till Samarkand

Så blev det dags för avresa Valentin rekvirerade en limousin och vi åkte till Vnukovo flygplatsen.Väl där så var det bara att vänta men det var inga större fördröjningar. På tavlan för avgångar fanns direktflyget till Samarkand afficherat. Det är ju en bit till Samarkand så jag satt och läste och slumrade litet och så landade vi.

Tashkent!!

När jag klev ur planet upptäckte jag att vi landat i Tashkent. Vi blev förda till ett väntrum med fönster mot flyplatsen. Det var en grupp östtyska turister med som skulle till Samarkand också och dom var lika förvånade som jag. Dom hade en guide med sig som fick i uppdrag att reda ut mysteriet. Efter ett tag kom hon tillbaka och meddelade att det just varit en jordbävning i Samarkand och att vi skulle byta till ett mindre flygplan. Och hotellet då? På den frågan fick vi inget svar. Rätt vad det var så fick jag syn på min resväska som var på väg in mot ankomsthallen. Östtyskarna hade redan fått sina väskor framkörda på ett lastflak. Jag rusade ut och viftade med armarna och fick till slut stopp på fordonet. Sen kvarstod att övertyga chauffören att jag skulle vidare till Samarkand utan att passera ankomst eller transithallen.

Så småningom fick jag loss min resväska och bar in den till vårt väntrum. Efter några timmars väntan fick vi besked att vi skulle iväg. Vi marcherade iväg med pick och pack och när vi kom fram till flyplanet så var det svårt att tro ögonen, ett gammalt lappat 2 motorigt propellerplan (förmodligen IL14) skulle ta oss vidare till Samarkand. Iväg kom vi och fram kom vi mitt i natten. När vi väl kommit ur planet såg all lugnt och fridfullt ut, inga katastroffordon ingen katastrofstämmning. När vi så fick syn på en flygvärdinna och frågade hur det gått med jordbävningen svarade hon, vadå jordbävning det var förra året det. Östtyskarna skulle till ett annat hotell än jag men busschauffören sa att han skulle lämna av mig vid mitt hotell. Väl framkommen till hotellet så fanns det så klart inget reserverat rum tills jag halat upp telexremsan. Det var litet uppståndelse dom frågade flera gånger hur jag kommit till Samarkand. Ensamma turister var väl inte så vanligt kan jag tro.

Förhör av trevlig värdinna

Efter en natts sömn så blev jag nerkallad till Intourist där en trevlig värdinna förhörde mig angående min ankomst mitt i natten. Jag vet inte vad dom trodde att jag var en främmande kosmonaut som landat i närheten eller något sådant.

Hur som helst så kom vi in på kostnaden för hotellet. I entrén på hotellen fanns det alltid en anslagstavla med priserna för rummen som jag studerat och jag förklarade att jag omöjligen kunde betala mer än vad som stod angivet. Hon argumenterade att för "Specialister" fanns en annan tariff. Visserligen var jag specialist men jag ansåg att jag var inbjuden med anledning av ett samarbetsprojekt samt att jag uppbar lön av rysk storlek. Jag hade nämligen fått 120 rubel (nya ovikta för att undvika svartväxling) för två veckors arbete. Diskussionen gick fram och tillbaka men till slut accepterade hon mina argument och jag tror priset stannade på 25 rubel per natt.

Några dagar i Samarkand

Jag spenderade några dagar i Samarkand till fots och besökte allt sevärt och fotograferade i staden trots 40° värme, bl.a. Oleg Begs astronomiska observatorium. Han fanns avbildad tillsammans med Kepler och Tycho Brahe som en av de stora astronomerna på sin tid. Dom guidade turerna var intressanta genom det uppbåd av guider och tolkar som behövdes (förmodligen resultatet av ett starkt fackförbund). Först en local guide som berättade på Uzbekiska, sedan en tolk till ryska, varpå en tolk till engelska tog vid. Vid ett tillfälle avslutades det hela av en svensk guide. Jag berättade för henne att mitt ointresse berodde på att jag redan läst allt ord för ord i min Blå Guide bok från Hachette.

Jag såg några moskeer som användes till stall eller lagerbyggnad. Jag köpte grön snus på marknaden, smakade på öl ur tankvagn trots att det var stränga order från hotellet att inte dricka hotellets kranvatten eller annat ute på stan utan endast mineralvatten betalt med dollar. Jag beställde flygbiljett till Buchara och hotell genom Intourist. Resan gick bra och när jag kom fram till hotellet i Buchara och undrade om priset sa dom att dom var informerade så det blev samma pris som i Samarkand. Jag hade funderade på att fortsätta till Kiva och Urgensch men den svenska guiden i Samarkand jag frågade sa att det var rena rama landet och inte mycket att se om man inte var arkeolog eller historiker med speciellt intresse.

Leningrad - Stansaab ATC

Så blev det dags att flyga till Leningrad via Moskva. Resan gick bra utan problem. Flyg från söder landade i Vnukovo så jag måste ta taxi eller buss upp till Scheremetevo.

Jag visste att Stansaab installerat ett militär/civilt ATC där. Jag hade varit i kontakt med Thord Wennström som jag hade arbetat och seglat med. Han gav mig ett telefonnummer till Selenia. Så nar jag var på väg genom korridorerna på flygplatsen fick jag syn på en telefon, inte en telefonautomat bara en vanlig med nummerskiva. Jag lyfte på luren och fick svarston provade med att slå nummret och fick svar!!. Det var inte Holmer utan någon annan, jag förklarade att jag deltagit i utvecklingen av datamaskinerna i TERCAS och att jag var intresserad av att se den färdiga installationen. Han sa att han skulle kolla med dom ansvariga och ringa tillbaks. Han fick numret som stod på apparaten samt beskrivning av var jag befann mig ifall att telefonen bara fungerade åt ett håll. Efter ett tags väntan så ringde det och killen sa att det skulle komma någon och hämta mig.

Otroligt!! Fick se TERCAS-centralen

Till slut kom det en militär och hämtade mig. Vad jag kommer ihåg så låg TERCAS byggnaden nära huvudbyggnaden. När vi så kom in till centralen verkade det som den inte var fullt bemannad med militärer på ena sidan och civila på andra det satt väl totalt en 5-6 personer i rummet. Militären visade mig runt och jag visade honom de delar jag deltagit i utvecklingen av. Imponerande. Jag hade aldrig trott att dom skulle släppa in en på så lösa boliner, utan omfattande 3 veckors säkerhetscheck. När besöket var slut så hjälpte han mig att ordna taxi till Sjeremetevo flygplatsen för att fortsätta till Leningrad.

Leningrad och plastpåsar

Leningrad slutligen var litet annorlunda, folk mer öppna. Många som ville köpa något, jeans, kameror, klockor allt var interessant. Det var på den tiden när alla gick omkring med plastpåsar ifall att något interessant dök upp. Vid varje liten folksamling frågade de sist kommna "sto dielat" och fanns det något så fram med plastpåsen. Det kunde vara allt som erbjöds kaffe, bildelar, morötter allt.

Själv så fick jag med mig hem 7 burkar a 100g rysk svart kaviar som jag bytt mot en kameraflash. O.K. det var litet pirrigt ibland, jag följde två killar till deras lägenhet för att se om dom verkligen hade kaviar. Sedan stämde vi möte utanför hotellet där det alltid fanns poliser men jag klarade mig. Dom kom i bil men körde flera varv innan dom stannade och bytet kunde ske. Förklaringen hur dom kunde ha så mycket kaviar liknade Havannacigarr försäljarnas på Kuba, någon i familjen jobbade på fabriken. Jag tror ju inte på allt jag hör. Jag antar att det var hemtillverkad kaviar som cigarrerna på Kuba.

Men om man inte har smakspecialister i umgängeskretsen så uppskattas även falska exklusiviteter.

Jag fick inte med mig bara kaviar från Ryssland utan även smultronsylt, minst 1kg. Det var mums det. Det fick jag som present av Valentin. Han gav mig även konserverad svamp, inlagd i vattenglas.Jag tror att det användes förr för att konservera ägg.


//Christer Ljuslin
2011-07-26