ningen av ett tusental landsväxlar av typ Standard 41, och den ökade sysselsättningen medförde att antalet anställda i det närmaste fördubblades. För övrigt fortsatte under 1940-talets senare del produktionen av militärradio och rörtillverkningen. Exporten av fartygsradio fick en gynnsam utveckling; en särskilt god men kortvarig avnämare var polska staten. Konkurrensen tvang fram ett särskilt exportutförande, typ ST 400, där i besparingssyfte en del komponenter var gemensamma för långvågs- och kortvågssändarna. Den stora framgången på exportmarknaden med denna typ fick ingen motsvarighet i vårt eget land, där myndigheterna hade bestämda krav på att olika våglängdsområden i största möjliga mån skulle ha skilda kretsar. Typen avlöstes i början av 1950-talet av en ny, ST 450, som var avsedd att motsvara såväl Telestyrelsens som exportmarknadens krav. Detta lyckades så väl att tillverkningssiffrorna torde ha slagit världsrekord under det tiotal år som sändaren höll sig modern.

ELEKTRONIK OCH TRANSMISSIONSTEKNIK

Början av 1950-talet innebar åter en brytningspunkt i SRT:s historia. Bolaget hade då konsoliderats och kunde för första gången ge utdelning. I maj 1952 avgick Ahlen som verkställande direktör och efterträddes av Frank Hammar.

Telefonitillverkningen fick fortsatt god fart både därför att Telestyrelsen utökade sina beställningar till större landsväxlar och att exporten av koordinatväljare och koordinatväxlar kom i gång alltefter som detta system vann erkännande utomlands. En särskilt god framgång på detta område fick man i Finland, där ITT 1954 med SRT:s stöd öppnade ett försäljningskontor i Helsingfors, Oy Suomen Standard Electric Ab. En annan väsentlig tillväxtfaktor var beställningar från Bofors inom militär elektronik. Den kvantitativt mest betydelsefulla produktionen blev servoutrustningar för kanonstyrning, med arbetsnamnet Tor. Stora krav ställdes

Koordinatväljare - den automatiska telefonväxelns byggstenar (1946)

15