Min väg till Veteranklubben

En utbölings bekännelser

av Lars G Nilsson
2008-03-15


Lars G Nilsson
Hej

Jag heter Lars G Nilsson och är nybliven medlem i Veteranklubben Alfa. Hur är detta möjligt, undrar kanske de av er som känner mig sedan tidigare. Jag har ju aldrig varit anställd vid SRT, Stansaab eller Datasaab!

Andra meriter

Ja, så är det förvisso, men jag har blivit antagen på andra meriter. Jag skall försöka beskriva dom i det följande. Jag har i efterhand fått höra att då min ansökan behandlades i presidiet, ställdes frågan huruvida jag kände några i Veteranklubben. Rolf Karsvall visste förstås att jag kände just honom, men tvangs nog i övrigt ge ett ganska svävande svar.

Efter att nu ha fått tillgång till matrikeln, kan jag ge svaret : 40 – 50 veteraner, beroende på hur man definierar ”känna”. Min nedanstående meritförteckning är därför delvis fokuserad på tidiga personkontakter.

Den första tiden

Under mina första år i arbetslivet, som konsult (Tuab) åt KFF (Kungliga Flygförvaltningen) började jag först arbeta med ELKA (elektronisk kartbild) och snart därefter med specificering av RGC. Detta var från juni 1963 och framåt. Då var jag, som nybakad ingenjör, bl. a. med på RGC-progressmöten i Veddesta, där storheter som Sven Skåraeus och S M Ericsson deltog.
Via min dåvarande chef, Jan Baeckström, och min uppdragsgivare på KFF, Bernt Gunnemyr, blev jag så småningom bekant med Olle Hagmansson, S O Pettersson med flera. Jag minns särskilt en fest i någons (Olles?) fritidshus på Ljusterö.

Efter RGC: PS-66 OP-rum

Mitt nästa SRT-projekt, som för min egen del var betydligt större än RGC, var ”PS-66 Op-rum”. Systemet var ett lokalt operationsrum ute på radarplatsen, med egen ledningskapacitet. En viktig komponent var den radarextraktor, som omvandlar den råa videosignalen till ”plottar”. Systemet innehöll också kvalificerad presentations- och inmatningsutrustning.

PS-66 kom att under lång tid vara en av de viktigaste datakällorna för strilsystemet. Den var en så kallad ”höghöjdsradar”, men var inte beroende av någon separat ”nickande höjdmätare” (exempelvis PH-39), utan den mätte höjden själv, med hjälp av en stack av samverkande lober i samma vertikalplan, men med olika elevationer. SNERI (senare Thomson-CSF) var radarleverantör, och jag har många trevliga minnen från progressmötena med SNERI i Paris.

En lunch kunde omfatta fem rätter och givetvis vin mm. Middagarna var naturligtvis inte sämre i något avseende. FMV:s högste företrädare vid dessa möten var Bengt Strömberg, som arbetade på radarbyrån. Jag var inte konsult åt radarbyrån, utan arbetade för luftbevakningsbyrån (ELB), där byråchefen Olof Hörberg var chef.

Detta var under strilsystemets (Stril60) mest intensiva uppbyggnadsfas. Bengt Larsson (ELB1) och Bertil Sundell (ELB3) ansvarade för ”system” respektive ”datorutrustning”. Själv jobbade jag för ELB3 med Bernt Gunnemyr som min närmaste uppdragsgivare.

Under samma period hade jag förmånen att samarbeta även med Christopher Bengtsson på systemsektionen. Bo Lindestam har skrivit på hemsidan om Christopher, som avled nyligen. Han lämnande ett stort andligt tomrum efter sig.

NIBS

Nästa stora steg för mig i ”Stansaab-karriären” blev NIBS (Näckens informationsbehandlingssystem). NIBS är ett kombinerat strids-och eldledningssysten / skeppstekniskt system för ubåtar typ Näcken. NIBS har nu under vintern uppmärksammats med ett offentligt så kallat vittnesseminarium och ett stort antal inlägg på klubbens hemsida.

Jag var Teleplans uppdragsledare för de åtaganden som vi hade för FMV, först med utprovningsanläggningen, ”A14 UPA”, och senare med specificering och upphandling av seriesystemet, följt av ett antal års utveckling av applikationsprogramvara för strids- och eldledningssystemet.

Något senare utvecklades även utbildningsanläggningen Näckrosen, där Teleplans bidrag huvudsakligen omfattade programvara för simulering av sensorer (hydrofon, periskop, radar).

Uppdragsgivare på FMV var inledningsvis  Bertil Söderqvist, men under större delen av denna period var Malte Jönson ansvarig på FMV. Björn Dalén vill jag också nämna, han var med redan från början.

Jag fick genom NIBS en omfattande hands-on-erfarenhet av Censor 932, som vi programmerade delvis i assemblerkod, men till övervägande delen i högnivåspråket Minicoral. Jag tror att vi var först av alla att använda Minicoral för Censor 932. Stansaab själva gjorde det inte vid den tiden, så vitt jag vet. Vi fick därför agera testpiloter, och hittade en del fel i kompilatorn, men i stort sett gick det alldeles utmärkt.

I bland måste vi dock jobba på maskinkodnivå. För att komma åt vissa typer av fel, oftast i samband med någon hårdvarugränsyta, gjorde vi programfixar och testade dom direkt i målsystemen ombord på ubåtarna. Vi hade med oss utskrifter av binärkoden och ”bytte ut bitar” i datorminnet tills det fungerade, eller tills vi kunde allokera felet till ”torpedmekanik” eller något liknande. Dessa tester gjorde vi inte till sjöss i uläge, utan säkert förtöjda vid ubåtspiren i Karlskrona!

Vilka Veteraner har jag träffat?

Vilka veteraner (nuvarande så väl som tidigare) hade jag träffat på så här långt?

Några kände jag redan före min yrkeskarriär. Först i raden är Jan Hjertén, en yngling som gick en klass över mig på läroverket i Borås, i mitten av 1950-talet. Ingvar Andersson och jag var kurskompisar på Chalmers (1958-). Leif Ek och Bo Lindestam träffade jag när vi alla tre var värnpliktiga på RMS i Göteborg (1962-63). I samband med ovan beskrivna projekt hade jag kontakter med exempelvis Anders Claesson, Lennart Rydeman, Finn Hultman, Arvi Wäin, Erik Åhman, Kjell Johansson, Hilding Skoog, Ragnar Fries och Leif Mårtensson. Olle Hagmansson har jag redan nämnt. Bo Svensson träffade jag också tidigt

Jag vill särskilt nämna Jorg Sesemann, som betydligt senare blev min chef på Philips Elektronikindustrier. Då började sagan STRIC för min del. Men det är en helt annan historia. En annan portalfigur, Kjell Mellberg, hade jag sporadiska kontakter med under ubåtstiden, och jag samarbetade senare ganska mycket med honom inom ramen för IT4-programmet i början av 1990-talet.

Jag gick, som antytts ovan, över till försvarsindustrin 1983, och hann vara med om ett antal ägarbyten Philips-Bofors-Nobel-Celsius. Under resans gång slogs vi samman med Ericssons H-division i Kista (ledningssystemverksamheten), och jag har därför haft många α-veteraner som arbetskamrater. 1995 återgick jag till Communicator (f. d. Teleplan), arbetade med STRIC, nu som konsult åt FMV, för att slutligen gå i heltidspension för drygt ett år sedan.

Slutkläm

Som ni förstår har jag under alla mina 44 yrkesverksamma år arbetat med system som har anknytning till SRT-Stansaab-Datasaab och dessa företags efterföljare.

Därav mitt intresse av att vara medlem i Veteranklubben!

/Lars G Nilsson
2008-03-15