Fortsättning på artikeln i alfa-nytt 2007 nr 2 som distribuerades 13 november.

2007-11-13

Kurt "QRT" Margery

Calle: Vad var det andra stora uppdraget du arbetade med som konsult?

QRT: Det andra projektet var betydligt större men med helt andra förutsättningar, ett landsomfattande bredbandsnät utanför Sverige.            

Kunden behövde en kvalificerad projektledare för andra etappen av detta jätteprojekt med storleksordningen 400 medarbetare spridda på ett antal geografiska platser varav flera utanför Sverige. Jättetufft uppdrag men också prestigefyllt. Efter ett antal intervjuer fick jag jobbet. Till hjälp hade jag en verkligt kunnig men något naiv teknisk projektledare och en projektplanör. Jättesvårt att få fullständig koll på läget med så många inblandade på olika platser men det var bara att fara kring som en galning och på bästa sätt bilda sig en egen uppfattning. 

Redan efter någon månad när jag skrapat lite i polityren på rapporter och andra dokument började jag ana ”ugglor i mossen”! Jag fick mycket bra kontakt med några av nyckelmedarbetarna som med enkel frågeteknik började ”läcka” intressant information. Dessutom uppskattade de min självständiga och öppna attityd, något som inte var så vanligt i denna organisation.

 När någonting inte passade blev han vansinnig, helt röd i stället för grön, skrek i korridoren så dörrar och fönster skallrade. Jag frågade vid ett förtroligt tillfälle om varför han agerade så våldsamt. Han svarade ”Det ska du veta att här kör jag skiten ur personalen och sen får företagshälsovården ta hand om dom som inte pallar”! Mig skrämde han dock inte och till en början gick samarbetet bra för han uppskattade alla ”lik i garderoberna” som jag successivt grävde fram och jag hade fria händer att ta skojarna i hampan. Men skojarna klagade hos Hulken på mitt grävande för de var inte vana att vara tvingade att visa de verkliga korten. Det mesta av rapporteringen var på engelska och det gjorde ju inte det lättare att se igenom dimridåerna. 

Kunden hade ganska god insyn i projektarbetet och jag fick efterhand vissa svårigheter att dölja mina insikter om läget i projektet. Efter några månader krävde jag att få genomföra en omfattande riskanalys av projektet med hjälp av en opartisk professionell handledare. En mycket intressant övning där deltagarna för ovanlighetens skull verkligen talade om vad de ansåg om projektets möjligheter! Sammanställningen av resultatet var mycket negativ och Hulken beslutade att rapporten skulle hemligstämplas och att diskutera innehållet med andra än de som varit med skulle betraktas som grovt tjänstefel. Hej och hå som det kan gå till! 

Kunden kände till att vi genomfört denna analys och pressade naturligtvis mig på resultatet. Ibland är det nödvändigt med nödlögner, även om jag principiellt är emot detta, och jag förklarade att det var en ren rutinåtgärd och att det naturligtvis fanns saker som behövde åtgärdas. Senare hade jag en lång diskussion med Hulken om hur vi skulle hantera denna för mig ganska pinsamma situation men han förklarade att det var politiskt beslut väl förankrat i högsta ledningen och det var bara att jobba på som vanligt. 

Efter drygt fem månader i projektet var det dags för en stor avrapportering till högsta ledningen. Under två veckor jobbade vi intensivt med rapporten och det beslutsunderlag som jag skulle presentera vid mötet. Ingen trevlig läsning men en rättvisande bild av situationen. Jag måste erkänna att jag var rätt nervös inför detta möte då jag kände till ledningens något rabiata uppfattning om vad som skulle gälla! Alla potentater hade samlats i styrelserummet och vi startade mötet med att presentera rapporten och beslutsunderlaget. Tur att jag hade min förtrogne tekniska projektledare med som kunde svara på alla kritiska frågor. Beslutsunderlaget passade naturligtvis inte alls utan det var det ursprungliga åtagandet mot kund som måste gälla. Jag förklarade det ”orealistiska i att blint köra vidare som om ingenting hade hänt” men beslutsfattarna förklarade att det politiska beslutet måste stå fast. Efter en något irriterad diskussion med en ej överbryggbar uppfattning av möjligheterna frågade mötets ordförande, som var den högsta beslutsfattaren på mötet, vad jag ansåg vad som skulle göras? Efter några sekunders betänketid svarade jag: ”Det enda jag kan föreslå är att ni byter projektledning!” Ordföranden behövde ingen betänketid utan tog klubban som låg på bordet och svarade: ”Föreslaget beslut är taget!” Jag fick eftermiddagen på mig att städa bort personligt arbetsmaterial och säga hej då till mina närmaste medarbetare, som i mig såg det sista hoppet försvinna. 

Så kan det gå när inte haspen är på! Det kändes ganska pinsamt att komma tillbaka till chefen på Enators kontor och berätta att jag fått sparken omgående från detta prestigefulla uppdrag.

Samtidigt kändes det rätt skönt att så enkelt ha blivit befriad från en helt omöjlig uppgift trots den ”vingklippning” som misslyckandet innebar. Men, men, men den som skrattar sist skrattar bäst heter det ju. För fem månader senare lades projektet ner, vd hade dessförinnan fått sparken, och efter ytterligare ca ett halvår lades hela verksamheten ner och många hundra personer fick omplaceras inom företaget. Det var många miljoner som brändes till ingen nytta eftersom redan mitt beslutsunderlag innehöll den information som behövdes för drastiska åtgärder inom organisationen, men det hemligstämplades väl också förstås! 

Calle: Vad ägnade du dig åt efter denna omvälvande upplevelse? 

QRT: Nja, ett visst slickande av såren behövdes väl för jag hade verkligen gjort mitt yttersta för att fortsätta projektet med realistiska förutsättningar. Samtidigt hade jag jobbat otroligt många timmar och kompbanken var sprängd för länge sedan. Så jag lättade på trycket, i kompbanken alltså, och bilade ner till Rivieran några veckor tillsammans med min hustru som hade fått försaka mycken samvaro sista halvåret och dessutom hade fått lägga ”första förband” på min frustration i en för mig totalt människoföraktlig miljö.

Väl tillbaka på jobbet igen kom vi överens om att jag inte skulle köra fler ”omöjliga” projekt utan ägna mig åt kvalitetssäkring av våra egna och andra kunders projekt. Ett mycket passande arbete för mig min långa erfarenhet och min PPS-syn på hur projektarbete borde bedrivas. Jag gjorde under några år mängder med revisioner och riskanalyser både av våra egna projekt ute hos många kunder men även som helt fristående punktinsatser i projekt som Enator inte var inblandade i. Stimulerande för mig då jag snabbt kunde hitta svaga punkter och också tipsa om lämpliga åtgärder som inte så sällan borde genomföras på företagsledningens nivå! Ett kanske mindre trevligt omdöme var att jag orsakade nedläggning av många projekt. Men är det orealistiska förutsättningar så måste ibland drastiska åtgärder vidtas. Det kanske svider kortsiktigt men att fortsätta på fel spår leder inte så sällan till en katastrof både personligt och ekonomiskt. 

Calle: Hur skulle du vilja sammanfatta din yrkesmässiga verksamhet? 

QRT: Under mina år på SRT till EIS lärde jag mig otroligt mycket om ”hur slipstenen ska dras”. Jag visste exakt hur jobbet som projektledare skulle genomföras från start till mål. Men denna process fanns inte beskriven på ett enkelt och praktiskt sätt. Det fick jag möjlighet att göra på Enator i form av PPS och PLS. I och med detta fanns stora möjligheter att föra kunskapen vidare inte bara tekniskt utan också värderingsmässigt då det handlar om effektivt samverkande människor. Det har varit en enorm glädje att se alla dessa medarbetare förstå, acceptera och tillämpa det som jag känt så starkt för! Jag har också lyckats att ”leva som jag lär” vilket inger starkt förtroende. 

Dessutom har jag alltid tyckt att det var trevligt och stimulerande att gå till jobbet även i tider av stora och svårlösta problem. Nästan ”för trevligt” då ledarjobbet inte är ett 8 till 17 jobb och det blir ofta familjen som kommer i kläm. Vuxna barn och en förstående fru är bra förutsättningar. Varje steg i rätt riktning och varje önskat resultat har gett mig glädje och ny drivkraft att jobba vidare. 

Calle: Jag har hört att du ofta använt speciella ”uttryck” i ditt arbete? 

QRT: Det är roligt att du frågar för alla som känner QRT har hört dessa uttryck många gånger. 

Det vill gärna bli bra!

Detta är ett mycket kraftfullt uttryck för ”positivt tänkande” vilket är helt nödvändigt för att lyckas. Det låter kanske lite naivt att tro att det skulle hjälpa men jag vet genom egen och andras erfarenhet att det är verksamt då det fungerar som en affirmation. Smaka på denna fantastiska möjlighet och ge inte upp om resultatet inte syns på en gång utan fortsätt bara! 

Det gäller att stämma i bäcken!

Detta är mitt uttryck för hur nödvändigt det är med framförhållning i ledarskapet. Du ska inte syssla med dagens problem och det är en ren katastrof om du ägnar dig åt gårdagens. Nej, det är morgondagen du ska analysera! Det gäller att ”kratta manegen” för produktionen, dvs skapa goda förutsättningar för medarbetarnas fortsatta arbete och undanröja eventuella problem och risker. Naturligtvis håller du också uppdragsgivaren underrättad om din bedömning av möjligheten att lyckas med åtagandet! 

Ful får man va men inte dum!

Detta är ett lite dubbelbottnat uttryck. Det är helt ok att vara smart och ”ta innerkurvan” om det går. Att ta tillvara alla möjligheter för att skapa marginaler i arbetet. Stjäla alla goda ideer även från konkurrenter. Men, det är inte tillåtet att köra över någon så att den skadas eller som vissa linjechefer praktiserar, att gå över ”lik” för egen vinnings skull!

Det är onödigt bra!

Tekniker önskar som alla vi andra att göra perfekta lösningar. Men allt ”glitter” kostar tid och pengar. Det är den överenskomna specifikationen som gäller och följer vi den blir resultatet ”tillräckligt bra”. Däremot ska geniala och kreativa lösningar alltid stimuleras. Det ska ”gnissla” lite i maskineriet för utan friktion minskar kreativiteten!

Nu är det champagne!

Extravaganta insatser ska belönas. Men belöningen måste vara spontan i det ögonblick resultatet uppstår! Förväntade belöningar fyller ingen större funktion. Champagne är ett uttryck för en spontan belöning som oftast består i personlig uppmärksamhet och offentligt beröm och har inte så mycket med bubblande dryck att göra.

På konsultandets storhetstid hade jag dock en speciell PC-väska som innehöll tre flaskor och tolv glas. Mycket uppskattat men fick bara användas vid exceptionella tillfällen! Chefen kallade mig ”champagnekungen” av någon outgrundlig anledning.

Calle: Vad gör du som pensionär? 

QRT: För snart 20 år sedan träffade jag min franska prinsessa och mitt intresse for sydfrankrike tog fart trots att jag inte kunde någon franska. Vi blickade redan då framåt och drömde om ett liv i solen och värmen som pensionärer.

Med stora ekonomiska uppoffringar köpte vi en fantastisk våning i Nice med havsutsikt, dvs med min definition att jag kan höra vågornas brus mot stranden. Vi har själva renoverat den för några år sedan men vi har konstigt nog aldrig bott där permanent ännu.

En av anledningarna är att vi för sex år sedan blev med ett landsställe 12 mil från Nice i en liten provensalsk by som heter Cotignac.

 En jättestor tomt med egen vingård där vi nu med stor egen insats har byggt vårt drömhus, Clos St Francois. Så nog finns det jobb så det räcker och blir över! Vinkällaren med gamla stenvalv heter Cave Curtis och innehåller ca 800 vinflaskor så det gäller att ligga i där också.

Calle: Hur ser du på framtiden?

QRT: Det är bara att fortsätta att glädjas och njuta av tillvaron, något som jag har gjort i hela mitt liv. Landsstället är stort och populärt resmål för alla barn och barnbarn. Då och då tar vi också en tur till Sverige och vår ”koja” på Söder. Att verkligen vårda sin hälsa känns viktigare nu när man åldras och där finns nog en hel del att göra. Det gäller att lära sig att njuta försiktigt!
 

/Calle Vedin och Kurt Margery