En Veteran berättar

En dag i älgskogen

Gunnar Kulleskog är en veteran i flera avseenden!
2007-10-08

Hösten
 
I början av september inträder hösten "den vår som den svage kallar höst". Visserligen är Sverige ett avlångt land, där hösten inträffar något  olika, men det stämmer för Norrlands del, där landskapet efter några frostnätter lyser i alla färgnyanser.
  

40-årsjubileum

I år firar jag 40-årsjubileum som älgjägare i en by i södra Lappland, Västerbottens län, närmare bestämt på en plats mitt i en triangel Åsele - Vilhelmina - Lycksele.

Andra lördagen i september samlas jaktlaget i den gamla nedlagda byskolan, mitt i byn. Jägarna kommer från hela Sverige och en kommer från USA , en från Tyskland. Vi är cirka 20 jägare som deltar i jakten.

  
På dessa 40 år är det ingen mer än jag kvar från det ursprungliga jaktlaget, nu är det andra och tredje generationen till de ursprungliga byinvånarna. Det är stora markområden som ingår, lite över 13000 hektar. Så trots att vi delar in området i 5 till 6 delar och tar ett område per dag, så blir det ändå glest mellan passkyttarna.
 
Klockan 6 samlas vi som vanligt i byskolan för morgonens kaffe och snart nog har planerna på vilket dagens jaktområde det ska bli, samt lottning av passen.
 
Tidigare under veckan hade vi jagat i områden som var relativt lättillgängliga, delvis beroende på att ett antal skogsbilvägar har tillkommit på grund av uttag av skogen. Uttlottningen visade att jag hade fått "rävahiapasset" ( passet vid rävlyan). Det passet ligger längst bort mot Aralia.

Yngre?
 
Några skämtsamma kommentarer fälldes om att någon yngre borde ta passet längst bort. Det bestämdes att jakten skulle börja om 1,5 timme, och det var ungefär vad det skulle ta att komma fram till passet, så det var bara att packa ryggsäcken och bereda sig på en snabb stärkande skogspromenad.
 
Genomblöt av svett, slak i kroppen, är jag på pass i tid, men nu har jag all tid i världen att vila mig. Vädret är vackert och jag gör så bekvämt för mig som möjligt. Eftersom området är så vidsträckt skall två hundförare gå.

Tiden går...
 
Tiden går, inga hundar  hörs och allt är lugnt och jag tar en kopp kaffe och en smörgås. Eftersom jag  är längst bort på ett bakpass hör jag efter ett par timmar på kommunikationsradion att Håkan har
skjutit en tjur, men inget mer.

Så var det förr

Jag började att tänka på vad de äldre jägarna har berättat för mig när jag började.

På 30-talet fanns det ingen älg i trakten. Visserligen en sanning med modifikation, dels fanns det vandringsälgar från kusten till fjället om våren och från fjället till kusten på senhösten, men vid övrig tid kontrollerades älgarna av två skogsbor (tjuvskyttar) boende några mil från varandra, som höll rent från älg i skogen .

Då: Tjuvskytte på älg

Vad som berättades åkte bara den ena fast en gång, och det gick till på följande vis: Fjärdingsmannen hade blivit tipsad om älgskytte i skogen. Han och hans medhjälpare hade turen att hitta skottplatsen och inte nog med det.

Vid styckningen hade skogsmannen skurit sig i fingret, varför han hade rivit ett stycke från sin skjorta som han hade torkat bort blodet med. Fjärdingsmannen hittade turligt nog trasan och tog tillvara den och så begav de sig mot skogsmannens hemman. Vart de skulle gå var det inget tvivel om.

Fjärdingsmannens tur höll i sig. När man kom fram hade käringen tvättat jaktkläderna som hände på klädsträcket för torkning. Fjärdingsmannen gick fram till klädsträcket där skjortan med den saknade tygbiten hängde. Tygbiten från slaktplatsen passade, men det var också den enda gången som den här mannen ertappades. Den enes tur var den andres otur.

Nutid, nu händer det!

Men vad händer nu? Jag får annat att tänka på. Hör en hund långt bort som driver. Skall bli intressant vart drevet tar vägen .Så det blir tyst ett tag, men så plötsligt kommer en flock med renar som far förbi passet och det brukar ej vara något gott tecken.
 
  Så plötsligt ser jag en stor älgtjur långt ute på myren, jag uppskattar hållet för långt, säkert över 200 meter. Jag måste snabbt bestämma om jag skall skjuta eller ej. Han går ej så fort. Fan skall jag släppa honom? Är det för långt håll?
 
Jag tar stöd och låter skottet gå. Tjuren sätter fart i full galopp. Jag laddar om, siktar en meter framför och högt och låter andra skottet gå. Älgen är borta. Sådan är älgjakten: först sitter man flera timmar och inget händer, sedan är allt över på några sekunder. Nu anropar jag hundföraren som är på spåret. Tiden  går långsamt, mycket långsamt. Nu kommer ovissheten hur det gick? Så äntligen ser jag hundföraren komma älgens väg. Vilken tid det tog (pust). Äntligen får jag anrop från hundföraren. Älgen ligger död en bit bort, det var en
tolv-taggare, allt väl.
.
  
 
 
Nu återstår urtagning och hemtransport, ett par timmars arbete. Men det är en bagatell nu för tiden med alla maskiner.

Annat var det förr

Jag kan inte låta bli att tänka på den första älg som jag sköt,  vi fick flå och stycka den i skogen och bära hem den. Det var över 1 mil över myrar och oländig terräng, men å andra sidan var jag 40 år yngre.
 
Gunnar Kulleskog