Ett körkortsprov 1951

Rune Winter berättar hur han körde upp på mc och fick sitt körkort 1951

2006-11-15


Rune Winter
Körkortsprovet

Inspirerad av Leif Hedbergs roliga och intressanta beskrivning av hans biläventyr (alfa-nyttt nr 3 2006, webbansvarigs anm.) tänkte jag bidra med historien bakom mitt körkortsprov på motorcykel 1951:

Jag hade förstås tjuvåkt lite (preskriberat för länge sedan) när jag anmälde mig till en liten körskola på Östermalm som var känd för att snabbt slussa sina elever till uppkörning.

Utbildning

”Utbildningen” var verkligen en fars. Läraren som nog inte tillhörde NTO eller annan liknade rörelse skojade sig igenom lektionerna med frågor som: Är det bra att ha bromsar? etc. Bilkörningslektionerna bar som regel iväg till närmaste ölkafè, där eleven fick vänta på sin lärare i bilen utanför. Trots detta lyckades de flesta elever efter ett par ”lektioner” klara uppkörningen med godkänt resultat, en verklig gåta (kanske eleverna liksom jag hade tjuvtränat utan körkort).
 


Husqvarna från 1950-talet

Nå jag skulle ju köra motorcykel, vilket skedde på körskolans trimmade Husqvarna, en 125:a som var ganska pigg och gjorde sina modiga 90-100 km/h.

Träning i skogen

Läraren tog mig ut i skogen med maskinen där vi körde motocross. Efter denna enda körlektion tyckte han att jag var mogen för uppkörning.  


Motocross 1950

Vi blev upplysta om de olika inspektörernas egenheter och käpphästar. Den mest beryktade av dem var en pensionerad major, känd för sitt hätska humör. Han var också känd för att underkänna alla som körde försiktigt (!). Han ansåg nämligen att man skulle köra undan så att man inte var ett hinder i trafiken.

Naturligtvis drabbades jag av honom vid provet.

Det började inte så bra. Jag fick ett fel för mycket vid det skriftliga provet.

Uppkörningen

Sedan var det dags för uppkörningen. Vi var tre stycken motorcyklister som skulle köra åt olika håll på Valhallavägen enligt hans anvisningar, med svängar ut och in på sidogator, och därefter tillbaks till honom där han stod och väntade efter att ha studerat våra åkningar.

Det ösregnade den där dagen. Han var extra sur, både utan och innan. Jag körde fel och blev försenad. Nu fick det bära eller brista! När jag äntligen kom tillbaks till Valhallavägen körde jag med gasen i botten (det var fri hastighet i stan på den tiden).

Jag minns att jag varvade Husqvarnan så att oljan i ljuddämparen tog eld och det sprutade gnistor efter mig på vägen. Med full rulle körde jag fram till majoren som stod där i regnet, tvärnitade med handen uppräckt i vädret som man skulle göra när man bromsade.

De andra killarna hade anlänt för länge sedan och var tillbaka i samlingslokalen.
 
Jag avstår från att citera kommentarerna han gav mig. Svordomar ser inte bra ut i tryck.
 

Nu kom domen
Nå, så var det dags för domen när vi var samlade. Han läste upp namnen.		  

Fru Karlsson, det var en tveksam körning. Ni får återkomma.
Herr Nilsson. Rätt på alla frågor, men ni måste pinna på lite mer i trafiken, det var tveksamhet i körningen. Ni är välkommen åter etc.
Så var det min tur:
Ja, så var det gossen som körde åt helskotta fel. (Fula ord). Jag såg ju inte till honom under större delen av hans körning!

MEN DET GICK UNDAN PÅ SLUTET! GODKÄNT!

Jag fick mitt körkort. Jag var närsynt och måste ha glasögon när jag körde, vilket framgick på mitt körkort:

Föraren skall vid framförandet av fordonet bära nödiga glas.  

/Rune Winter
2006-11-15

Webbansvarigs kommentar:
- Bildvalet: Rune Winter är helt oskyldig!