Errol Flynn?
Oskar Eriksson kallades bland folket för Ulvsundas Errol Flynn, och han
var med sitt allmänt prydliga utseende och tunna mustasch ögongodis för
många av flickorna i verkstan.
Mot mig var Oskar Eriksson alltid mycket vänlig, och efter
inskrivningsformaliteter gav vi oss ut på en första vandring i huset.
Första anhalten var ett eget plåtskåp i omklädningsrummet i främre
huset. Därefter var det dags att ge sig ut i fabriken för att bekanta
sig med den tänkta arbetsplatsen.
Montering av kanonförstärkare
Mitt jobb blev på detaljmonteringen av kanonförstärkarna för Bofors 40mm
och 57mm luftvärnsautomatkanoner. Bofors lyckades sälja säkert flera
tusen sådana kanoner till luftvärn och mariner i många länder runt
globen. Med varje kanon följde en sådan kanonförstärkare, som användes
för mottagning och omvandling av signalerna från de elektroniska
siktessystem, som började komma i användning efter andra världskriget.
En Bofors 57 mm luftvärnsautomatkanon med kringutrustning
En sådan kanonförstärkare bestod av ett gjutet stativ med tre (ibland
dock bara två) utdragbara lådor. Jag tror att det var utfört i
aluminiumgjutgods, men trots detta var delarna ganska tunga. Utförande
var sådant med kraftiga gummilister att det stängda stativet sannolikt
var nästan vattentätt och väl avsett för fältbruk.
I dessa lådor fanns sedan en lång rad burkar med hermetiskt kapslade
systemkomponenter och många av dem var löstagbara med elektriska
kopplingskontakter som såg ut som stora rörhållare. De sattes fast igen
med sinnrika spännfjädrar för att klara vibrationer. Det fanns också en
rad fast monterade, oftast runda, burkar, som innehöll transformatorer
och andra lindade komponenter.
Arbetsgången var sådan att på olika ställen ute i verkstan tillverkades
innehållet i dessa burkar. Den mekaniska verkstan låg på bottenvåningen
där plåt bockades och pressades till de yttre burkformerna. Jag tror mig
komma ihåg att alla burkar var förtennta på alla
ytor.
På första våningen i det stora monteringsrummet fanns en lång rad
lindningsmaskiner, som stod uppställda utefter fönstren som vette mot
grannen Ulvsunda verkstäder. Vid dessa maskiner satt oftast damer och
tillverkade spolar av olika slag. Maskinerna såg nästan ut som om de var
en rad mycket komplicerade symaskiner.
I mitten av detta stora monteringsrum på första våningen fanns sedan en
rad arbetsplatser som tycktes vara planerade som om de skulle ingå i en
kedja för löpande-band-produktion.
Det var säkert någonstans i storleksordningen 25 och 30 arbetsplatser i
två rader, där varje arbetare hade ett eget bås. Här tillverkades eller
monterades stegvis de olika komponenterna till dessa kanonförstärkare.
Det förekom säkert även en hel del annan produktion av komponenter i
detta stora rum för bl.a. radiotillverkningen. Utefter fönstret mot
innergården fanns sedan det näst sista monteringsmomentet för enheterna,
detaljmonteringen, där delarna skulle monteras i sina burkar och
burkarna sedan förslutas. Det var alltså med detta som jag skulle jobba.
Min känsla var att resten av rummen på denna våning och på denna sida av
huset utgjordes av provrum och liknande. I den andra huskroppen på denna
våning låg bl.a. rörfabriken, som detta år demonterades, d.v.s. slogs
sönder.
Torrluftning och oljefyllning
De allra flesta av burkarna skulle torrluftas, innan de kunde förslutas.
För detta fanns speciella skåp, där man lade in burkarna över för
ändamålet utformade dysor, som skulle matcha förborrade små hål i
burkarna.
Sedan blåste man speciellt avfuktad luft genom burkarna under minst ett
dygn. Ett kritiskt moment var sedan att snabbt löda igen luftningshålen
medan torrluftningen fortfarande hade kvar sin verkan.
Några av de största burkarna, som vanligen innehöll transformatorer,
skulle oljefyllas. Oljefyllningen gjordes på den s.k. impregneringen där
Mäster Ström härskade. Även om honom finns det en artikel i något
gammalt nummer av SRT-Revyn.
Här en bild från SRT-revyn 1960. Torgny Ström intervjuas
här av
Sven Jerstedt, Sveriges Radio. Bredvid står överingejör Asker.
Denna slutmontering innebar en stor mängd olika lödmoment och det första
jag utsattes för var att lära mig löda med gaslåga. Jag hade tidigare
lött en hel del med lödkolv, men aldrig med låga, så detta var något
helt nytt för mig. Men jag hade lärt mig att observera kallödningar,
vilket skulle visa sig mycket värdefullt.
Den som skulle lära mig detta var arbetsgruppens ledare, en liten, satt
man med finsk bakgrund. Det var bara damer i arbetsgruppen och därtill
kom jag nu som praktikant. Vår kära ledare tycktes trivas med sitt jobb,
eftersom några av damerna var mycket vackra, och han kunde härska över
sin lilla trupp genom att utöva en viss exercis med oss. Ett av momenten
var i vilken grad vi hade våra arbetsrockar knäppta. Ett annat var
jämnheten hos de lödningar som vi utförde.
Det visade sig att jag blev riktigt duktig på att löda med låga, men det
var ständigt ett problem för ledaren att jag av lojalitetshänsyn till
damerna inte kunde få de ”bästa” jobben, eftersom han hade vissa
”preferenser”.
Därför sattes jag också att kratsa ojämna lödningar med skavstål, vilket
var ett tråkigt och tålamodsprövande arbete. Felet var ju, som jag snart
insåg, att man hade doserat för mycket lödtenn vid lödningen. Och
hittade man kallödningar måste lödningen helt göras om.
Tiden gick och så småningom fick jag utföra de flesta arbetsmoment som
förekom inom gruppen. Ett av de mera lustiga momenten var att klistra
gummituttar på gaveln på en av enheterna för att kapsla in
omkopplingsknappar.
De som har gjort sin värnplikt inom luftvärnet har garanterat sett dessa
förstärkare och också tryckt på dessa tuttar, som användes för att
avläsa olika mätvärden på ett inkopplat instrument.
Nya idéer, oj oj …
Relationen till ledaren var inte direkt hjärtlig men fungerande. Jag
fick möjlighet att pröva en del nya metoder. Man hade försökt att
använda en kavalett, ett sådant snurrbart stativ som skulptörer
använder, för att underlätta lödningen av burkarna.
Två av de bästa vännerna kom att bli de två äldre männen i
verktygsförrådet. Vid anställningen hade jag fått tio verktygsbrickor,
som jag sedan fick deponera en efter en vid lån av verktyg eller andra
hjälpmedel från verktygsförrådet.
Med dessa gamla uvar kunde man också diskutera idéer kring arbetsmoment
och lämpliga verktyg.
De tyngsta burkarna lödde man alltid utan att de kunde snurras. Jag
föreslog att man skulle försöka med en kavalett även för de tyngsta, och
jag kunde sedan visa att det var ett mycket effektivt arbetssätt.
Varje arbetsmoment var ackordssatt, och för de största burkarna var den
tänkta takten någonstans i trakten av två burkar per dag. Men när jag
började göra fem burkar i timmen började ledaren få frossbrytningar. Det
inkallades ett möte kring min arbetsplats, där någon höjdare från
fabriksledningen, en tidsstudieman, en representant för verkstadsklubben
och vår ledare samlades för att titta på hur jag jobbade med de tyngsta
burkarna.
Jag hade inte ackord, så för mig spelade det ju ingen roll. Men det var
mycket hummande, huvudskakande och tyckande och resultatet av det hela
blev att jag för framtiden befriades från den arbetsuppgiften. Det var
för provocerande att så totalt spräcka det satta ackordet.
När burkarna var tillslutna och granskade sprutlackerades de i klassisk
militärgrå färg. Många av burkarna märktes sedan också med mycket snyggt
graverade skyltar på många olika språk. Jag kommer i hastigheten ihåg
svenska, engelska, tyska, franska och spanska, men det förekom säkert
även andra språk.
Litet tuffare än nuförtiden
Den exakta dagsarbetstiden och när den började och slutade kommer jag
inte ihåg. Det jag däremot kommer ihåg var att det gjordes ett antal
6-minuters justeringar både på morgonen och kvällen för att man skulle
utjämna belastningen på bussförbindelserna till och från Ulvsunda/
Johannesfredsområdet.
Standard Radiofabrik var ju bara en av flera ganska personalintensiva
industrier i området. Jag vill minnas att vi även arbetade halv dag på
lördagarna.
Vi hade stämpelkort, som skulle stämplas morgon, lunch och kväll. Jag
vill minnas att lunchen var 42 minuter. Det var uttalat att de sex sista
minuterna av arbetstiden varje dag var en städperiod då arbetsplatsen
skulle städas och återställas.
Det var på förekommen anledning förbjudet för oss arbetare att lämna
monteringsrummet för att klä om och sedan stämpla ut när arbetstiden var
slut. Istället utvecklades ett informellt system att man fick ställa sig
i kö vid stämpelklockan några minuter före full tid, för att sedan
snabbt stämpla ut. Det var mycket diskussion hur lång tid i förväg det
kunde anses rimligt att ställa sig i kön. Ofta kom någon från
fabriksledningen och ställde sig vid klockan, med klart avskräckande
effekt. Men under de sista sex minuterna gjordes naturligtvis inte
mycket arbete.
Det fanns en lunchrestaurang högst upp i huset, men där var priserna,
trots att de säkert var subventionerade, alltför höga för en fattig
praktikant. Min egen lunch var normalt några mackor och en tetra
filmjölk, som jag gärna intog på någon av de vackra klipphällarna som
låg där Norrbyvägen och Huvudstaleden nu går fram.
Rifahuset, där sedan EIS’ svenska bolag huserade, var färdigt men
utanför låg ett vildvuxet gärde, med Flygtekniska Försöksanstaltens
utloppstorn från sina vindtunnlar långt nere vid järnvägsspåren och
Ranhammarsvägen.
Det var också livlig trafik på Bromma flygplats och flygplanen tycktes
många gånger flyga strax över huvudet på oss.
Jag som praktikant hade mycket liten kontakt med huset i övrigt,
bortsett från två andra praktikanter, varav den ene var den bekante
veteranen Björn Sölving. (Han kanske också har något att berätta från
den här tiden!)
Vi visste dock att på andra våningen fanns radiomonteringen och en del
av utvecklingsavdelningarna. Men där hade vi verkstadspraktikanter inget
att göra.
Högst upp under taket satt ritkontoret och resten av
utvecklingsavdelningen, dit jag kom som fast anställd ingenjör år 1959.
År 1957 kom jag att arbeta med slutmontering av radio just på andra
våningen, men det är en annan historia.
Om jag kommer ihåg rätt ändrades företagsnamnet under sommaren 1956 från
Standard Radiofabrik AB (SRF) till Standard Radio & Telefon AB (SRT)
/Bo Lindestam
2006-06-13 |
|
|
