Putte, du var min ögonsten...Gunnar Wedell (2001-12-12) |
 Gunnar Wedell |
| Frågan har ställts: Vad är
Putte? En mer adekvat formulering är: Vad var Putte? Svaret kan jag
tillhandahålla eftersom det var jag som gjor'det.
Putte var en experimentdator, som byggdes vid FOA i slutet av 1950-talet. Det var en 16 bitars maskin uppbyggd med transistorer från Philips, integrerade kretsar fanns ju inte på den tiden. Om inte Putte var den första svenskbyggda transistormaskinen, var den i alla fall en av de första). Den byggdes för att vinna erfarenhet av realtidstillämpningar och var utrustad med ett avbrottsystem, dvs pågående beräkningar kunde brytas av utifrån kommande avbrottssignaler. Avsikten var att ta hand om radarsignaler, vilket medförde att varje gång en radarpuls anlände, måste man bryta för att ta hand om pulsen (vilket, om jag minns rätt, inträffade med ca 3,5 ms mellanrum). Maskinen finns dokumenterad i en FOA-rapport, som, tror jag, publicerades 1959 eller 1960. Jag har rapporten någonstans, men har nu i hast inte kunnat finna den. Fotografier har jag också på något ställe, förmodligen tillsammans med rapporten. När den värsta julbrådskan har lagt sig, skall jag göra ett allvarligt försök att hitta såväl rapport som fotografier. I slutet av 1950-talet planerades det som så småningom blev luftförsvarsystemet Stril 60. Detta med realtidsberäkningar i digitala maskiner var inte utvecklat på den tiden varför man bestämde, att FOA skulle starta en ny verksamhet ägnat åt sådana spörsmål. Jag hade tidigare arbetat på servosektionen vid FOA, först under Torsten Bengtsson, senare med Olle (Olof) Carlstedt som chef. Efter min första sejour på FOA hade jag gått igenom KTH (var gymnasieingenjör innan) och efter examen fortsatt att jobba på KTH som assistent på institutionen för regleringsteknik. När man skulle dra igång datasektionen på FOA utsågs Olle Carlstedt till boss för den. Han ringde mig en dag, det måste ha varit 1957, möjligen tidigt 1958 och erbjöd mig jobb vid den nya sektionen. "Det här med reglerteknik är gammalt, nu är det datorer som gäller." Sagt och gjort, jag bytte KTH mot FOA. Den nya sektionen satt i en källare längst upp på Nybrogatan (vid Valhallavägen) tillsammans med en annan grupp under Bruno Engström, som sysslade med PPI-er o dyl. Chef för Olle och Bruno var Björn Nilsson, som en gång i tiden utvecklade svensk TV tillsammans med Hans Werthén och Franzen (hette han väl - kom till Philips sedan). Hos Bruno fanns en yngling som hette Runberg, han pysslade med att göra symbolgeneratorer för PPI. För ändamålet hade han fått låna ett PPI från SRT. Det var f ö i det sammanhanget som jag för första gången träffade SM Eriksson. Han var på besök en dag och i samband med detta åt vi lunch på Grenadjären på Erik Dahlbergsgatan (förmodligen på SRT's bekostnad). Till förrätt åt vi "smör, ost och sill", varvid SM påpekade att vi sett ur fransk synvinkel hade konstiga matvanor i Sverige, vi äter osten före varmrätten. Jag visste inte mycket om datorer, när jag återanställdes på FOA. Man skickade mig därför på en programmeringskurs på BESK. En annan man på Nybrogatan höll på att konstruera en digital differentialanalysator. Den skulle beräkna sinus och cosinus i binär form för vridningsvinkeln på en radarstation. Han funderade mycket på, om anordningen skulle komma tillbaka till startpunkten efter 360 grader eller om den skulle bygga upp ett systematiskt fel med tiden. BESK hade ju 36 bitars ordlängd men man kunde dela upp centralenheten i halvord. Därför gjorde jag som "examensarbete" i programmeringskursen en simulering av differentialanalysatorn genom att just utnyttja halvorden och producerade på så vis sinus och cosinus i binär form. Utmatningen från BESK skedde på hålremsa varvid Stemmes eminenta hålstans utnyttjades (150 tecken per minut?). När vi körde mitt programmeringsjobb kom det förstås ut bara ettor och nollor. Ha, programmeringsfel, utbrast BESK-maskinisten. Jag hade stort besvär med att förhindra att mitt program aborterades innan det var färdigt. Men till sist var allt klart och programmet stannade av sig självt. Sedan kunde man lägga in hålremsan i en utskriftsapparat och få resultatet utskrivet på en elektrisk skrivmaskin, fabrikat Facit. Det var tider det. Men, det var alltså realtidsberäkningar för radardatasystem som skulle studeras inför upphandlingen av Stril 60 och jag fick i uppdrag att bygga en transistoriserad dator. Det gjorde jag och jag hade en man till hjälp med att löda ihop det hela. Han hette Starking och bodde någonstans i de södra förorterna (Farsta?). Han hade en katt, som ville gå ut då och då, vilket inte var helt trivialt eftersom Starking bodde rätt högt upp i ett höghus. Då gjorde han så, att katten placerades i en låda, som sedan firades ner från balkongen. Det märkvärdiga var, att när katten ville in, satte den sig i lådan och lät sig hissas upp igen. Datorn skulle ju döpas till något. Redan på den tiden var det populärt att hitta på konstfärdigt sammansatta namn som blev klämmiga ord, när man satte ihop valda bokstäver i namnet (t ex Binär Elektronisk SekvensKalkylator - BESK). Många sofistikerade namnförslag kläcktes av dem som jobbade på Nybrogatan, men jag tyckte det var rätt ansträngt och därför fick datorn helt enkelt heta PUTTE, fritt fram för vem som helst att försöka lista ut vad det egentliga namnet var (åtskilliga förslag presterades) - om det fanns något. Att den hade 16 bitar har redan nämnts, normal räkneenhet och indexregister. Den var utrustad med kärnminne från Philips, inte mindre än 1000 ord (2 k, med andra ord) och om jag minns rätt anslöts senare en vanlig bandspelare som "massminne". Minnesutrymmet medgav ju inte några längre program. Programmeringen måste ske i maskinspråk, plats för något högnivåspråk fanns ju inte. Därför konstruerade jag en manuell assembler, som åtminstone gav möjlighet att använda symboliska adresser. Assembleringen från program skrivna i den assemblern till maskinspråk sköttes av en sekreterare med hjälp av ett blankettsystem. ("Upphandlingen" av kärnminnet hade f ö sina poänger. Det var rätt färskt det här med kärnminnen på den tiden. Philips hade just börjat fundera på att ge sig in i datavärlden och man hade tagit fram en prototyp till ett kärnminne, som man ville att vi skulle inhandla. Man trodde väl att detta skulle leda till stora försvarsbeställningar så småningom. Följaktligen kom en dag ett par philipshöjdare upp till Stockholm, de bodde på Strand och inviterade oss på middag där på kvällen. Då hände det sig så att Audrey Hepburn, känd filmskådis i Hollywood, besökte Sverige just då, även hon bodde på Strand och intog middag där tillsammans med sin uppvaktning. Holländarna från Philips blev alldeles till sig, hon var ju holländska, och de kunde inte avhålla sig från att göra sin existens bekant för Miss Hepburn. Kontakt etablerades mellan våra resp sällskap. Därför kan jag meddela, att jag minglat med denna kända skådis. Det är naturligtvis möjligt att vi köpt minnet från Philips utan denna spektakulära händelse.) En av de större profilerna inom SRT, Kjell Mellberg, gjorde sin militärtjänstgöring på FOA. Förmodligen var det en repetitionsövning han gjorde, när han kom till oss och tillbringade några veckor tillsammans med oss. han jobbade då ihop med den tidigare nämnde Runberg. Man anslöt det PPI, som lånats från SRT, till Putte. Jag är lite osäker på hur detta gick till eftersom det skedde ungefär i samma veva som jag lämnade FOA för att börja jobba på IBM. Senare gjordes också fältförsök med PUTTE i vilket sammanhang man tog in riktiga radarsignaler. Det skedde efter det att jag slutat på FOA och jag känner därför inte till så mycket om den verksamheten. Vi jobbade naturligtvis intimt med flygmaterielförvaltningen, Olle Hörberg och andra. Ett besök gjordes i Frankrike tillsammans med Hörberg, förmodligen fler från förvaltningen. Jag var inte med, vilket däremot Olle Carlstedt var. Under besöket fick de för första gången, sades det, se en radarextraktor i funktion. Det måste ha varit 1958. Kan det stämma, hade vi inte börjat med extraktorteknik i Sverige vid den tiden? På ett tidigt stadium blev det aktuellt att specificera prestanda hos de datorer, som skulle ingå i Stril 60. Det fick vi i uppdrag att göra på Olle Carlstedts sektion. Det var oklart, om det alls fanns någon dator att tillgå, som kunde klara de realtidskrav, som var nödvändiga. (Rätt mycket beräkningar skulle ju kunna göras för varje radarvarv i det fullt utbyggda Stril 60.) Flygförvaltningen gick ut med en förfrågan baserad på våra specifikationer till alla kända dataföretag i hela världen. Ingen kunde erbjuda något färdigt, som motsvarade kraven. Det enda resultat offertförfrågningen medförde var, att jag fick ett erbjudande om anställning från IBM, som just var i färd med att etablera sitt Nordiska Lab i Sverige. Jag hade bara två frågor i sammanhanget: (1) Vad betalar ni? (2) När kan jag börja? Det negativa resultatet i övrigt från offertförfrågan ledde till beslut att göra en mer detaljerad specifikation samt att gå ut och fråga om någon ville åta sig att konstruera en dator baserat på den specifikationen. Den skrev jag och det blev en dator uppbyggd med två centralenheter med vidhängande minnen samt ett gemensamt Facit karusellminne mellan dem. Centralenheterna kunde hämta data från varandras minne (styrt av avbrottsignaler). Avbrottslogiken var tämligen komplicerad, karusellminnet hade högsta prioritet och prioriteterna i övrigt kunde ändras av datorn via programmet. Offertförfrågan gick ut. I slutändan blev det en kamp mellan Facit och Saab (baserat på erfarenheterna från verksamheten med flygdatorerna, det var före D21, namn från Saab jag kommer ihåg är givetvis Viggo Wenzel och Jiewertz, chefen hette Per-Ers?). Stemme på Facit hade länge motsatt sig konvertering av deras BESK-kopia från elektronrör till transistorer, onödigt, tyckte han. Men vid det här laget hade man kommit fram till att datorerna i fortsättningen måste baseras på transistorer. Nu såg man en chans att få åtminstone en del av utvecklingskostnaderna för en transistormaskin betalda och offererade konstruktion och tillverkning av den av oss specificerade maskinen till vrakpris. Därmed slog man ut Saab och fick jobbet. Det blev så småningom DS9000, som ingick i Stril 60 innan Facit konkurrerades ut av SRT och deras Censor. Det var rätt lustigt, när vi meddelade Facit att de vunnit upphandlingen. Det skedde i det facitkontor som låg på Karlavägen (man hade en servicebyrå där). Vi samlades med några facitofficianter och meddelade dem att de vunnit. De sken upp, vände glädjestrålande ansikten mot oss. Och, tillade vi. eftersom ni är så billiga tar vi två maskiner. Aldrig har jag sett glädjen försvinna ur ett ansikte lika fort som då - fördubblad förlust! Ja, det blev ju lite mer än att bara svara på frågan vad PUTTE var för något. Om lyckan står mig bi, kommer jag att finna den FOA-rapport jag nämnde inledningsvis och då kommer jag att kunna kontrollera åtminstone några av de uppgifter jag lämnat ovan. Finner jag grava fel, återkommer jag. Ifall någon av de nämnda personerna har
minnesbilder som skiljer sig från mina - klaga via min e-postadress. Gunnar Wedell
|