En trettiotalists början

Calle kommenterade 011229 en artikel införd i DN. Även jag har läst den artikeln, vilket fostrat vissa tankar i mitt huvud. Visst håller jag med om att vi 30-talister på sätt och vis varit gynnade (själv är jag en 30:ia), vi har haft möjligheter, som inte längre står dagens ungdom till buds. Innebär det att vi varit priviligierade, att "välfärden" försämrats?

Välfärden borde ju vara betydligt bättre idag än vad den var på trettiotalet och framåt - åtminstone om man använder skatteuppbördens storlek som mått på möjligheterna. Vi borde sannerligen ha råd med mångdubbelt mer välfärd idag än vad som var fallet då. Skatter under trettiotalet och de närmast följande två, tre decenierna var en västanfläkt jämfört med dagens uttag. Hur kan då "välfärden" ha blivit sämre, vilket den väl måste ha blivit, om vi var privilegierade?

Svaret på den frågan beror givetvis av vad man menar med "välfärd". Som i så många andra fall (alla!) har olika människor olika uppfattning om vad ett ord innebär, nu ordet välfärd.

Låt mig berätta om hur det gestaltade sig för mig i början av min tillvaro. Naturligtvis inser jag att ingen är specifikt intresserad av hur jag haft det, men glöm att det gäller mig, se det hela som ett exempel på hur det kunde gå till att användas som en jämförelse med dagens situation. Kanske det kan ge impulser att fundera över vad vi skall mena med "välfärd".

Folkskolan

Skolgången började det år man fyllde sju (förstås). I folkskolan gick man sju år (det sjunde året var relativt nymodigt, tidigare var det sex), därefter gick man någon vecka i "fortsättningsskolan" under sommaren efter det sjunde året. Där fick man lära sig att fylla i postblanketter o dyl.

Min skola var en s k B2 skola, vilket innebar, att mer än en klass undervisades på samma gång av en enda lärare. Så var klass 1 och 2, resp 3 och 4 samt 5, 6 och 7 sammanslagna. Tre klassrum och tre lärare räckte alltså till samtliga elever.

När folkskolan var avklarad kunde man fortsätta sina studier genom att gå över till realskolan. Det fanns två varianter: en fyraårig realskola, som man började efter avklarad sjunde klass i folkskolan, och en femårig variant, som man började i efter sjätte klass. Någon realskola fanns inte på den bruksort där jag är född. Ville man gå i en sådan var det att bli inneboende hos någon i en närbelägen stad.

Det kostade en massa pengar, förstås, få hade råd att skicka sina barn till realskolan. Kanske man inte ville heller, det fanns en sorts bruksanda som gjorde att det föll sig naturligt att "fortsätta i fädernas spår" och börja vid bruket.

Efter folkskolan

Bruksvarianten blev mitt val och jag inträdde i förvärvslivet vid 15 års ålder. Jag har bl a arbetat som målare, murarhantlangare, rörmokare, sotare, elektriker och verkstadsarbetare En snickarbod är jag mer eller mindre uppfödd i. (Detta har jag senare som ägare av egna hem och fritidshus haft stor nytta av).

Redan i folkskolan skrev jag en uppsats om mitt framtida yrkesval. Jag skulle gå igenom Örebro Tekniska Gymnasium, skrev jag, och bli ingenjör (jag hade en moster bosatt i Örebro).

Men det krävde först realskola. Efter att ha nosat på ovanstående yrken for jag till Katrineholm. Där fanns en privat skola, man fick tre terminers undervisning och avlade sedan realexamen som privatist. Det gjorde jag (realskrivningar i Norrköping, muntligt förhör vid Vasa Real i Stockholm).

Därefter verkstadsjobb på Electroskandia (sedemera uppköpt av ASEA) i Arboga under drygt ett halvår innan jag började på det tekniska gymnasiet i Örebro.

Efter ingenjörsexamen

Efter examen där blev det lumpen på S1, som då låg i Frösunda, Stockholm. Inne på regementets område bedrev FOA verksamhet i några baracker. Dit hörde ett fik som drevs av ett par gamla damer. Vi beväringar fick i nåder fika där ibland (tanterna ville väl tjäna pengar). Tanterna framställde hembakade mandelkubbar som var sagolikt goda. Därför beslöt jag mig för att ta jobb där på FOA, när jag muckat. Det gjorde jag.

När jag jobbat på FOA ett tag, tyckte min chef att jag borde gå igenom Tekniska Högskolan. Inga pengar, sade jag. Inga problem, sade han, det får man låna. Jaha, tänkte jag, då gör jag väl det, då, och det gjorde jag. Man fick låna 500 kr per månad, man bodde som regel inneboende någonstans (jag har varit inneboende överallt i Stockholm), man levde billigt. Har aldrig haft det så bra som under den tiden, alla behov tillfredsställda - och det blev pengar över på studielånet som räckte till första inbetalningen på en bättre begagnad bil.

Att skaffa bostad

Vid det laget var det dags att stadga sig, ingå i det äkta ståndet, skaffa bostad. För att fixa det, jobbade jag extra, undervisade lite här och där, skrev kompendier och korrespondenskurser. Källskatt fanns inte, man fick ut sin bruttolön, betalade skatt året därpå. Följaktligen kunde jag jobba ihop insatsen till den första egna lägenhet som Ellen och jag hade (den allra första hyrde vi i tredje hand i Solberga, den som hade kontraktet bodde i Karlstad och hyrde ut till en som bodde i Kalmar som hyrde ut till oss, Stockholmshem ägde lägenheten och det var strängt förbjudet att hyra ut i andra hand). Insatsen var, om jag minns rätt 1.600 kronor och för det fick man ett rum och kök med sovalkov, inalles 45 kvadratmeter.

Nästa år jobbade jag extra till skatten på föregående års förtjänst. Så fortsatte det några år tills vi hade bättrat bostadssitutationen till en fyrarummare (insats 4.000+) och klarerat den eftersläpande skatten - samt kontinuerligt betalat av på studielånet, förstås.

Var det bättre då?

Visserligen var det något knöligt att ordna allt detta. Ingen automatik i utbildningen så som är fallet nu, när alla skall nå behörighet till högskolestudier, snudd på att alla skall ha högskolekompetens. (Under gymnasietiden får man tom betalt för att gå i skolan - även om man föredrar att skolka och inte gå dit.) Men för oss 30-talister gavs utrymme att göra något, att ta sig fram på eget ansvar ifall man ville. Idag råder konformitet, vägen är utstakad, alla skall göra lika på det sätt som överheten bestämt.

Delade meningar torde råda här, men personligen föredrar jag ett system, som kräver större personligt ansvar, där inte allt är tillrättalagt, där inte alla måste följa samma stuk antingen det passar eller inte.

Priset för en bostad var lågt och man kunde alltså själv arbeta ihop till insatsen för en bostadsrätt. Det är omöjligt idag - åtminstone här i stockholmsområdet. Lönen är visserligen mycket högre i kronor räknat nu, men så är också skatten, dels den direkta skatten (källskatt, arbetsgivaravgift), dels den indirekta (moms, bensinskatt, energiskatt, spritskatt). Priset på en bostad har blivit näst intill oöverstigligt. Vill man ha någonstans att bo måste man låna och priserna är så höga att långt ifrån alla har råd att betala vad det kostar att låna (trots nuvarande låga räntor, som kan gå upp) plus avgiften till en bostadsrättsförening, dvs långt ifrån alla har råd att bo anständigt överhuvudtaget.

(Hyresrätt då? Utbudet av sådana är inte imponerande. Nya hyresrätter byggs nästan inte därför att de reglerade hyrorna gör att det inte lönar sig - och skulle man få tillstånd att ta ut en hyra som ger kostnadstäckning, är vi tillbaka i samma dilemma: många kommer inte att ha råd. Dessutom, vill man idag ha en hyresrätt tvingas man nog betala dyrt med svarta pengar - utan att ha ett objekt som säkerhet för ett eventuellt lån.)

Har det blivit bättre? Har "välfärden" ökat? Nej, nog var förutsättningarna bättre när jag började. Det är väl uppenbart?

Min slutsats

Vore jag ung idag skulle jag troligen inte kunna nå den levnadsstandard som jag nu de facto lyckas uppnå. Följaktligen måste jag hålla med Calle och artikelförfattaren i DN: vi 30-talister har varit privilegierade. Trots att förutsättningarna i början kanske var sämre än vad de är idag, gavs vi möjligheten att göra något åt det hela på egen hand och vi lyckades slinka in i välfärdsgapet mellan vårt eget decennium och 70-talet, då det började gå utför, innan skatterna nådde världens högsta nivå, innan gynnsamma avdragsregler togs bort, då högkonjunktur rådde nästan jämt, då ….

Sämre nu, alltså, men kanske de försämrade möjligheterna i de avseenden som berörts ovan kompenseras av andra aspekter på välfärd? Bättre sjukvård, bättre skola bättre åldringsvård (mantrat vård, skola, omsorg)? Det vore ju i så fall bra för mig nu när jag snart knackar på dörren till åldringsvården. Fortsatt privilegium?

Fan tro’t!

Ett annat exempel: förr var väsentligt färre kvinnor yrkesverksamma än vad som är fallet idag. Nu jobbar nästan alla kvinnor. Förr var det de allra sämst ställda som måste arbeta för att klara livhanken. Idag arbetar kvinnor därför att det är utvecklande, roligt, jämlikt el dyl. För inte måste man som förr arbeta, det går väl utmärkt bra att leva på en lön i en familj, om man skulle vilja, eller?

Det där med välfärd är sannerligen knepigt. Och om det nu förhåller sig så att det har blivit sämre, inte har väl vi 30-talister hjälpt till att försämra det för andra?

Gunnar Wedell