Åter till Produkter och System

Lite om Alwac men mera om datorhistoria

Författare: Bo Lindestam
bo.lindestam@abc.se
2000-02-15


Bo Lindestam
   
Även ett liv utanför   SRT, Stansaab, Datasaab

Kanske får jag blanda mig i den diskussion som Erik och SM startat med oss själva och med Sveriges Radio. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att lyssna på programmen, som jag väldigt gärna skulle ha gjort. Men jag kanske kan ge litet kuriosa ur egen fatabur, eftersom jag faktiskt haft ett liv även utanför den imponerande delen av svensk datorhistoria som linjen SRT, Stansaab, Datasaab representerar.

Min första egentliga datorutbildning bestod IBM med redan 1958, då man undervisade hugade studenter i Stockholm i det fantastiska språket "Formula Translation", det som senare kom att heta "Fortran". Det var en mycket nyttig utbildning eftersom mycket av det som man inte begrep av det praktiska blev mycket bra belyst. Lärare var en ung Björn Kleist som väl senare dök upp på QZ(?).

IBM 704, IBM 709
Och vi fick verkligen jobba praktiskt. Visserligen fanns det inte någon riktigt bra maskin i Stockholm vid den tiden utan allt skickades i form av "card-decks" till Paris där sedan allt kördes, först på en IBM 704 och senare på en IBM 709. Cykeltiden var för en enkel kompilering en vecka ganska precis. "Real-time" processsing!

Besk

I denna veva fick jag erbjudandet att få skriva program för BESK och det var första gången jag kom i kontakt med grabbarna på matematikmaskinnämnden. Det blev en ännu hårdare kamp med verkligheten eftersom maskinen verkligen stod där på Drottninggatan och väntade på att man skulle lyckas skriva sin kod så att den reagerade på rätt sätt, om den nu inte lyckades sabba allting på grund av något litet tekniskt mankemang. Ni kan ju fråga Ture Brinkhäll som var tekniker där på den tiden.

Facit EDB

Lyckades man inte få tid på BESK så hade Facit byggt en i det närmaste hel kopia av BESK i form av en maskin som hette Facit EDB som stod i samma hus. (Jag har också varit uppe på Karlavägen snett emot Östra Real där ytterligare en kopia stod uppställd). Den hade en hel del modernare komponenter, främst kring minnena men var väl funktionellt ganska kompatibel.

Det var en spännande tid och för en stackars liten juniorprogrammerare och tillika student var IN/UT-funktionen det stora problemet. Det fanns hålremsläsare och stans men knappast någon skrivare. Jag kommer ihåg att jag rusade stan runt för att få tag i någon som kunde låna ut en off-line telex-maskin för att dels stansa remsor, dels skriva ut resultat.

Intressant är kanske att det var första gången jag träffade Lennart von Sydow på Autocode, som hade utvecklat ett assembler-likande språk, just benämnt Autocode, för BESK och Facit EDB. Autocode blev ju senare vår partner när det gäller stridsledningsprogrammering och Rolf Johanson värvades därifrån.

Alwac IIIE

Tiden gick vidare på KTH och så också studierna, trots att jag var mer än halvtidsanställd på SRT. Uppfinningsrikedomen var stor och dator-suget stort. På institutionen för Telegrafi och Telefoni, där Torbern (Tobbe) Laurent var professor fanns en gåva från Wenner-Gren, en Alwac IIIE, som egentligen bara stod och dammande.

Men vi var några unga käcka teknologer, Christoffer Bengtsson, som några känner väl, Olle Eriksson, som några andra känner och undertecknad som stegade in till Tobbe och bad att få använda den dammiga Alwac IIIE. Tobbe var tveksam eftersom han förstod att det skulle kosta pengar för strömförbrukning (det var en rörmaskin) och för papper och annat förbrukningsmateriel. Men såsmåningom gav Tobbe med sig och vi fick tillstånd att sätta igång, "om vi betalade vår eget papper".

Det blev en hel del körningar som framförallt Sture Jansson kommer ihåg, kanske även de som höll på med de digitala svepkretsarna, eftersom jag gjorde en hel simuleringar av kretsfunktioner i samband med mitt ex-jobb kring binära multiplikatorer. I tysthet blev det också en hel del andra körningar som SRT hade nytta av.

Man kan väl säga att jag lyckades få en ganska juste status på Alwac som programmerare och även som operatör. Som jag förstod det hade Wenner-Gren köpt en hel datamaskinfabrik borta i Kalifornien och där låtit slutföra en utveckling till en punkt där man kunde få en "rimligt stor" självständig "universitets-maskin". Denna maskin kom sedan att tillverkas på den fabrik i Bollmora som Ericsson senare tog över och där lät utveckla sin MD110. Under mellantiden var där också någon annan,var det Gylling, som tillverkade snabbtelefonanläggningar eller har jag fel!? 

Alwac IIIE: Minnet ungefär som när man hänger upp ett flaggspel i en julgran

Alwav IIIE var en besvärlig maskin med mycket underliga funktioner. Det var i grunden en seriemaskin och man hade på något sätt lyckats anordna minnet ungefär som när man hänger upp ett flaggspel i en julgran. Hälften av flaggorna hänger uppochner. Det var ett siduppdelat programminne, där andra halvan av varje sida skrevs baklänges och separat dataminne. Det gick att modifiera programkod men då måste man bygga indexstrukturer.

Det mest fascinerande var exekveringstiderna som var långa pga. serie-organisationen och de långa orden (40 bitar om jag minns rätt). En addition tog väl ca 2 millisekunder och en enkel multiplikation kunde utan vidare ta 50 ms.

1962 skulle jag göra min militära specialistutbildning i Göteborg och hörde då av en av medfångarna, Jan Thorslund, som då jobbade med datorer på Saab och senare också, att Chalmers var intresserade att få kontakt med Alwac-programmerare.

På Chalmers var man betydligt mer driftiga och man hade bildat ett bolag som skulle nyttiggöra de två Alwac IIIE som man fått till skänks. De hade, när jag kom till Göteborg, stått uppställda på det berg som fanns inne på Chalmers område (om det var ett gammalt observatorium eller någonting med kärnfysik). Man flyttade de två datamaskinerna till källaren på Holtermanska sjukhuset, som då hade övergått i Chalmers ägo.

Jag blev mycket snart en fri medarbetare i detta bolag, vilket gjorde att jag kunde ha ständig nattpermis. Det behövdes också eftersom stordåden bara kunde ske på natten. Jag själv kom mest att syssla med gigantiska topologiska problem  för medicinskt bruk, någonting som maskinen inte var särskilt lämpad för. Men det var en finness med minnet, hur tokigt det nu var adresserat och det var att man kunde jobba just topologiskt, dvs i mitt fall tredimensionellt genom ett slags direktadressering.

Där gjorde jag stora matrisvridnigar och faltningar, summeringar och allt möjligt med verktyg som jag till sista biten måste utveckla själv. Men man blev ganska skicklig på att ha överblick. I arbetet ingick också att vara dataoperatör på nätterna för olika slags produktionskörningar, som bolaget också tjänade pengar på.

Man hade en hel del ekonomikörningar och jag kommer särskilt ihåg Förenade Färg som varje natt lät oss köra lagerstatus och kundreskontra, så att på morgon, om vi hade tur, kunde köra ner till dem på Hisingen med en bunt räkningar och produktionsunderlagen för kommande dag. Hade man otur så måste man starta från början mitt i natten och hoppas att man blev klar till morgonen. Vi körde också en del åt textilindustrin i Borås (någon första form av CAD och material-optimering) och något studentikost, sprit- och tobakskassorna på Park Avenue och Trädgårdföreningen. Det kanske var till för att rikta spillet åt rätt håll.

Saab D21

Mitt medicinska projekt fortsatte på Sahlgrenska och projektledaren tyckte väl att jag var värd en något bättre datorresurs så jag blev erbjuden att konvertera mina program till Saab D21. Jag försökte begripa de manualer som var skrivna och hade omedelbart känslan att här var det hemvävt. En massa specialfunktioner och vändningar som knappast var motiverade i en modern maskin. De hade sin förklaring i att man vill kunna ta med sig program från de tidigare interna Saab-maskinerna D1 (?) och definitivt D2. Vidare fanns det en hel del reliker från det bandsystem som Saab använde internt, Saraband.

Jag stötte också första gången på Börje Langefors som författare till en del manualer i Algol och i det magnifikt mystiska men mycket strukturerade IN/UT-systemet. Snacka om propriety design. Jag kom att som en av de första icke-Saabarna att få köra på den den första levererade D21:an, som man hade ställt upp på Skandinaviska Elverk på Luntmakargatan i Stockholm. Där hittade jag utöver Saab-folk och Elverksfolk även några programmerare från SMHI och så Lindestam från Göteborg. SMHI:s problem och mitt medicinska var av samma topologiska slag, med den skillnaden att SMHI behövde tillgång till en betydligt större databas. Jag kämpade på och så småningom hade jag turen att kunna överlämna mina program och återvända till ett normalt SRT-liv, som jag trodde.

IBM 7094 B, IBM 1401

Men SM och Kjell Mellberg tyckte att det var tid att skicka mig till Paris på litet mer praktisk utbildning och för att få smaka på den stora världen. Där väntade efter diverse underligare turer helt andra datamaskiner. Jag fick möjligheten att ha fri maskintid på en av världens största datacentraler på den tiden, definitivt Europas största. Det var en IBM-installation vid Éléctricité de France söder om Paris som bestod av 2 st IBM 7094 B som huvudmaskiner (QZ hade en liten lillebror 7090) och 12 st IBM 1410 som preprocessorer och en fotbollsplan fylld med periferi. Men den historien kan jag återkomma till någon annan gång.

Med vänligaste hälsningar

Bosse L

PS! Harold Lawson har jag relativt nyligen haft kontakt med, eftersom vi har en gemensam vän borta i USA, som var här på semester häromåret. Denna vän träffade jag för övrigt i Paris 1963. Han var då just färdig med sin examen från University of Michigan, Ann Arbor. Där var man på den tiden mycket framstående inom datateknik. Men allt har ju glidit västerut.

DS.