Bo Lindestam skriver om Björn

Vännen Björn,

inte visste jag att vi skulle inleda en livslång vänskap, när vi första gången träffades 1956 på Standard Radiofabrik (SRF) vid Johannesfredsvägen i Ulvsunda, som entusiastiska verkstadspraktikanter inför våra förestående teknikstudier. Vi hade litet olika arbetsuppgifter, men brukade mötas och snacka vid ett trapplan på första våningen.

Sedan följde några år av studier, då vi träffades sporadiskt. Under 1960 uppmärksammande jag att Björn var med de ”stora grabbarna”, dvs Bengt Svensson, Stig Bergqvist, Carl-Erik Ohlson, Lennart Filén och Torsten Hylén, som alla deltog vid installationen och driftsättningen av vår första PS-08-central Dick, på några timmars bilavstånd söder om Stockholm. Jag själv kom att syssla med konstruktion av div. kluriga kretsar åt samma ”stora grabbar” hemma på taklabbet på Johannesfredsvägen.

Ganska snart blev det klart att våra kommande system skulle innehålla, något som på den tiden kallades datamaskiner. Björn deltog i utvecklingen av vår första egentliga dator, ursäkta datamaskin, den som senare skulle komma att kallas Censor 120 och 220. Användargränsytan i form av en manöverpanel var Björns verk. Här visade det sig att Björn fick utlopp för sin tekniska finurlighet och experimentlystnad.

Under åren blev Björn känd som den som fixade demonstrationsprogram för ett otal kundbesök, där vi (företaget) ville visa att vi kunde hantera och presentera något, som såg tillräckligt trovärdigt och realistiskt ut för den potentielle kunden. Men det var inte alls säkert att Björns presentationer gjordes på ”rätt” utrustning eller ens att utrustningen fungerade som var avsett. Björn fixade det, även om han måste ta till några short-cuts. Men de allra flesta demonstrationer gick bra och lämnade ett trovärdigt intryck, och de flesta besökande visste aldrig hur mycket trixande som låg bakom.

Under denna tid på 1960-talet hade vi nära kontakt. Jag avundades Björn att han bara fick, som jag tyckte, roliga arbetsuppgifter. På en fråga svarade att han såg två sorters arbetsuppgifter,
- sådana som var roliga redan från början och
- sådana som kunde göras litet roligare med litet trixande och fixande.

Detta är litet av Björns livsfilosofi under hela livet, på jobbet och på fritiden.
ATT HA KUL MED DET HAN SYSSLADE MED!
I alla sammanhang verkade Björn tycka att de uppgifter han hade tagit på sig var kul. Han var kunnig, kreativ, innovativ, gjorde gärna experiment i sökandet efter lösningens sanning. Kanske skall man tillägga att ibland var modig och utmanande när han sökte samarbete kring en lösning. Det tvingade åtminstone motparten till ett ställningstagande, ofta i Björns favör.

Mycket har skrivits om Björns kunskap och uppfinningsrikedom, om han status som kunskapscenter och om hans hjälpsamhet och vänlighet. Jag kan bara instämma.

Här vill jag ta upp tre exempel på hans insatser, som utan hans djupa engagemang, improvisationsförmåga och snabbhet inte hade blivit något användbart. Först två insatser på 1960-talet.

I projektet kring våra Patientdatasystem lyckades Björn på nolltid sy ihop ett mycket trovärdigt demonstrationspaket, grundat på sammanrafsade idéer efter en mycket blöt middag med ledarna för dåvarande Thorax-kliniken på KS. (Björn var inte med, jag var inte heller med, men svarade för att de sammanrafsade idéerna kom på papper).

I projektet Väder var en av de första frågeställningarna om våra presentationsenheter över huvud taget kunde presentera de små krumelurer som meteorologerna plägar strö ut över sina kartor. Björns första försök mottogs med entusiastisk kritik. Allt kan ju inte bli rätt från första början, men vi var i dialog med kunden.

Under Alfaskop-projektens gyllene utvecklingsperiod under första hälften av 1980-talet var Björn ansvarig för att göra anpassningar av Alfaskop-programvaran, så att större delen av Facit-sortimentet av skrivare kunde göra utskrifter som härrörde från emuleringarna av IBM 3270-funktionerna. Det lyckades Björn bra med. Det var en standardfunktion.
Vid den tiden var jag produktchef för annan programvara än emuleringarna, bl.a. för ordbehandlaren Alfaword, som efterfrågades av många Alfaskop-kunder. Men när vi lanserade produkten på de många europeiska Alfaskop-marknaderna, kom en kraftig reaktion från våra kunder. Våra utskrifter var alldeles för slätstrukna, eftersom de ofta saknade för varje språkområde självklara små tilläggstecknen i texten i bästa IBM-stil, de s.k. diakriterna, i form av bl.a. accenter, trema, tilde och inte minst de olika språkens prickar och ringar. Björn gick igång med sedvanlig effektivitet. En del var enkelt fixat, men en del annat var betydligt svårare. Björn gjorde en fantastisk insats och snart var vi bland de första leverantörerna av denna typ av ordbehandlare, som klarade fullvärdiga texter för de flesta av våra språkområden, till kundernas stora glädje.
Tack Björn, Du gjorde min roll som produktchef mycket lättare, och Alfaword sålde bättre.

Vad gäller Björns insats att sköta Veteranklubbens Webb och det stora arkiv som ligger bakom kan jag bara uttrycka min mycket stora beundran och tacksamhet. Utan Björns engagerade insats vore vi knappast en Veteranklubb med historia. Hans idoga försök att få oss potentiella historieskrivare att skriva är också värt att nämna. Med glimten i ögat och med litet provokation lyckades Björn få en del av det oskrivna skrivet av oväntade skribenter. Även jag lockades till att skriva, men Björn hävdades envetet trots detta: Skriv mera, var inte rädd. Det finns så mycket mera att skriva om.

Tack Björn för en härlig tid, en tid för en livsnjutare, som jag tror att jag vill kalla dig.

Bo Lindestam