Rolf Karsvall minns Björn Sölving

Björn – mina minnen av och med dig.

Det är med stor sorg som jag nu tvingas inse att vår långa vänskap, vårt kamratskap och vår tid tillsammans har kommit till ett slut. Din bortgång känns för mig helt overklig, du har ju alltid på olika sätt funnits i min närhet. Det kommer att dröja innan jag riktigt förstått att du inte längre finns. Samtidigt med sorg känner jag stor tacksamhet för den tid som jag har upplevt med dig; i skolan, i jobbet, på fritid såväl på hemmaplan som på resor och på våra respektive sommarvisten.

Vår vänskap började 1956 då vi efter, på olika håll, genomgången realskola påbörjade vår utbildning på Tekniska gymnasiet, till det som 1959 gjorde oss till ingenjörer. Eftersom vi var ungdomarna i klassen sökte vi oss på något sätt till varandra bland annat när det gällde att bilda 2-mans laborations/arbetsgrupper. Jag som två år yngre var nog den som drog vinstlotten i vår lilla grupp, du Björn hade ju hunnit skaffa dig teknikkunskaper som jag saknade. Jag minns att vi ändå gemensamt under åren, ibland med möda, lyckades få ihop våra labb-protokoll. I skolan fanns det en Radioklubb som lockade dig. Som jag minns det la du, som den borne teknikern, ner mycket av din själ i denna på din fritid. Vilket jag inte gjorde, min själ låg väl förankrad i en begagnad trumpet. Våra skilda fritidsintressen var inget som påverkade vårt gemensamma grupparbetskämpande mot det hägrande målet. Efter tre år som ledde till examen skiljdes dock våra vägar, för ett tag. Du var mogen för ”lumpen” medan jag som p.g.a. ålder fick stå på tillväxt ett år.

När jag mognat till att bli helikoptertekniker inom marinen med arbetsplats Bromma flygfält blev ett lunchbesök på Brommas personalmatsal början på mitt riktiga yrkesliv. Jag mötte till min häpnad dig Björn i denna matsal tillsammans med ett antal av dina arbetskamrater på SRT, dvs Standard Radio o Telefon. Ett företag för mig helt okänt men efter ditt positiva entusiastiska berättande om företaget och dess verksamhet tog jag mod till mig och anmälde mig som arbetssökande efter ”muck” några månader senare. På detta sätt kom vi att omigen arbeta ihop!

På SRT ingick vi från 1961 i en konstruktionsgrupp under Sture Jansson som gruppchef. Gruppen hade som uppgift att utveckla företagets första digitala programmerbara processor som skulle ingå i ett ledningssystem till svenska flygvapnet. Hur skulle vi amatörer klara detta? Som tur var så fanns det i gruppen några mer erfarna, där du då var en av dessa, som kunde leda oss noviser. Du utvecklade själv, enligt ditt eget tekniska sinne, bland mycket annat en intrikat manöverpanel till vår processor. Denna var fylld av knappar och blinkande lampor med vars hjälp vi och blivande kunders tekniker kunde styra processorns arbetsgång. Under och efter ledningssystemets färdigställande, för såväl militära som civila tillämpningar, arbetade vi från tid till annan tillsammans. Men nya arbetsuppgifter väntade på dig.

Företagets utveckling gick vidare och vi med den. Vi skiljdes åt, gick åt olika håll inom företaget. Du gick över till andra nyare slags produkter och system, produkter som var mer kommersiellt inriktade, som hade andra kunder. Alfaskop blev nu för dig början på något nytt. Det var mer än en gång som jag undrade vad du Björn kunde få ut av detta. Det var innan jag förstått att du nu var del i en kommande spridning av datoranvändning till gemene man. Ditt företag inom Ericssonfamiljen bytte namn, du tog på dig nya arbetsuppgifter och kom då i kontakt med ny utveckling, nya produkter. Och detta, märkligt nog, helt utanför min kontroll!

Arbetsmässigt var under ett antal år vår enda kontakt den vi sporadiskt hade genom våra företags veteranklubb – som bytte namn med jämna mellanrum. Du Björn var tidigt intresserad och engagerad i klubben. När de tekniska möjligheterna fanns grep du dig an att idémässigt och metodiskt tidigt bygga upp klubbens hemsida som sedan fram till i år blev alltmer innehållsrik, en utmärkt och betydelsefull ”webb” för dokumentation av klubbens aktiviteter och klubbmedlemmarnas olika bidrag. En webb som du som webbansvarig såg till att den knöt ihop oss medlemmar. Mitt eget engagemang i klubbens verksamhet var ganska ljummet i början – till dess någon i Presidiet föreslog att jag skulle komma med för att efter ett år leda presidiet. Björn, det blev aldrig av att jag frågade dig om du hade ett finger med i det spelet. Efter detta blev vi under många år nära ”presidiekamrater”. I presidiet var du en klippa och vår guru med idéer och lösningar på datatekniska problem samt full av synpunkter på presidiearbetet. Jag upplevde att detta var något som verkligen roade och engagerade dig, det var som en hobby som alltid fick plats i din kalender. Du var alltid villig att ställa upp och hjälpa till i samband med medlemsmöten, skötte då oftast om de tekniska arrangemangen så att allt flöt som det skulle. Du ställde gärna upp som föredragshållare där du med stor pondus och sakkunskap högt och tydligt utvecklade det aktuella ämnet. Här var det ingen som somnade! I detta påminde du mycket om en av våra gemensamma gymnasielärare som med hög röst talade klassen till rätta, kanske hade detta sått några frön för din del. På senare år tog du också stor del i framtagningen av vår klubbtidning Alfa-nytt. Med ditt stora engagemang var det helt naturligt att du redan 1999 blev Hedersmedlem i klubben. Dina insatser för Veteranklubben inom många olika områden kan inte nog uppskattas.

Men vår gemenskap bestod ju inte enbart av hårt arbete i våra respektive företag eller av veteranklubbsverksamheten. Vi träffades också familjevis med våra fruar. Redan på 60-talet gjorde vi under några somrar kortare trevliga sjöresor bland Östersjöns större öar för att till slut en gång hamna i Thailand. Sedan följde under åren, i ett större arbetskamratgäng, resor runt ett antal länder i Europa där du ofta tog ledningen. Sommartid har vi ofta besökt varandras sommarvisten. Hos oss har du då Björn på vår fäbodvall för det mesta önskat göra något nyttigt, t.ex. bygga ”något”. Som ett resultat av ett sådant ”något” har vi nu en bra och stadig, men kanske inte så vacker, ställning för en mycket stor och tung rund slipsten som vi med vår ingenjörskompetens gemensamt byggde ihop. Den fungerar än i dag. Detta som ett exempel på din lust att åstadkomma något.

Björn, vi har på olika sätt tillsammans delat en stor del av våra år. Därför är det med stor saknad jag tänker tillbaks på det som varit. Tack Björn för allt det som du under våra gemensamma år tillfört mig.

Rolf.