Minnen från några tjänsteresor

Rune Winter minns...

International Travelling, Talking and Eating Jag blev taggad av Bosse Lindestams kåserande kring International Travelling, Talking and Eating vid årsmötet 2011. Jag erinrade mig mina egna tjänsteresor, med de händelser och erfarenheter som jag begåvades med.

Mitt ID-kort som Component Coordinator ITTE. Tänk att man inte har förändrats ett dugg genom åren. Jag har bara tonat mitt hår i grått för att se lite äldre ut.

Komponentingenjör

Som komponentingenjör blev jag utsedd till att representera SRT inom en arbetsgrupp som ITTE bildade för att vi skulle enas om gemensam standard, specifikationer, testmetoder, godkännande av fabrikat etc. Jag fick titeln Component Coordinator samt ett ID-kort som gav mig tillträde till samtliga ITT-företag inom Europa. Detta ID-kort skulle senare visa sig medföra en viss status.

Nåväl, jag ska avhålla mig från den tekniska delen och i stället berätta om några upplevelser kring själva resandet och erfarenhet av hotell och möte med personer och arrangemang kring mötena.

Old Harlow

I en vintermånad någon gång i mitten av 60-talet blev jag kallad till mitt allra första möte. Det skulle ske hos det engelska ITT-företaget STL, som låg i ett samhälle vid namn Old Harlow nordost om London.

Naturligtvis var det spännande att få komma ut och besöka andra ITT-företag och deras komponentfolk. Jag sorterade under vår tekniske direktör Arne Sundqvist, även kallad Rock-rulle, av skäl som jag får berätta om en annan gång. Han rekommenderade mig ett hotell som skulle heta Churchgate.

Nå, jag packade en resväska med finkostymen och alla papper som skulle behandlas under tvådagarsmötet.

Snöstorm och kyla

Flygresan gick planenligt, och vi landade i Heathrow, där jag möttes av den värsta snöstormen och kylan på över 100 år! Det gick att ta sig till London City, där Underground funkade, så jag kunde åka med den till Epping Station nordost om London, där jag medelst taxi skulle vidare till hotellet i Old Harlow.
Var och en förstår nog att taxi eller buss inte fanns att tillgå under dessa väderförhållanden.
Nåväl, det löste sig genom engelsmännens hjälpsamhet. Där stod privatbilar som skulle hämta sina vänner och bekanta vid stationen. I mån av plats viftade man in alla övriga passagerare som stod där, bl. a jag själv fick lift in Old Harlow där mitt hotell var beläget.

Jag blev avsläppt i utkanten av Old Harlow, där endast en pub fanns inom synhåll. Jag traskade genom snöyran och snön som nådde mig upp till knäna fram till puben, där jag klev in med min resväska.
Jag glömmer aldrig reaktionen. Sorlet dog ut och det blev dödstyst. Allas ansikten vändes mot snögubben som stod där med en resväska i handen. Antagligen trodde de att jag kom från en annan planet.

Nåväl, jag förklarade sammanhanget, och åter igen fick jag uppleva hjälpsamheten. En kille erbjöd sig direkt att köra mig till hotellet. Inte ville han ha någon ersättning heller trots att jag försökte envisas med att betala åtminstone bensinpengar.

Ja, så stod jag vid hotellet. Det hette alltså Churchgate, och gjorde verkligen skäl för det något kusliga namnet. Det såg närmast ut som byggnaden i TV-serien Family Addams. Det var mörkt och dystert därinne, golvet knarrade, väggarna i korridorerna lutade och trätrapporna gungade betänkligt när jag efter incheckningen skulle upp till mitt rum.

Mitt rum befanns stort och rymligt, närmast som en sal, spartanskt möblerat med en säng i ett hörn.

Absolutist. Då...

Jag var vid den här tiden absolutist, men av nyfikenhet hade jag köpt en liten flaska konjak på planet och nu hällde jag upp lite av den ädla drycken i kapsylen. Jag minns att det smakade pyton, och kunde inte förstå hur man kunde tycka att det var gott.

Nåväl, jag skulle nog behövt något värmande, för nu visade det sig att det var kallt som attan i rummet. Förklaringen visade sig vara att fönstret som bestod av små blyinfattade fönsterrutor, saknade ett par av glasrutorna! Det snöade in, och värmen var avstängd. Man upplyste mig om att värmen alltid stängdes av under natten, tydligen oberoende av temperatur! Det blev den kallaste natten i mitt liv.

Elstandard. Många...

På morgonen skulle jag raka mig med min elhyvel. Rummet hade fem el-uttag, alla olika varandra! Ingen var av vår europastandard. Jag lyckades skruva av höljet på ett av uttagen, klippte av pluggen på min rakhyvel och skalade av tamparna som jag höll emot polerna, medan jag rakade mig. De hade i alla fall 220 V växelström.

Sedan gick jag in i badrummet för att duscha. När jag sedan stod framför spegeln upptäckte jag ett vägguttag. AV VÅR STANDARDTYP.

Nå, snöstormen hade nu på morgonen bedarrat, och jag fick tag i en taxi till STC där mötet skulle äga rum. Jag lovade ju att inte uppehålla mig kring själva mötet med dess tekniska diskussioner, därför hoppar jag raskt över till lunchen som skulle intagas i gästmatsalen. Vi blev först bjudna på en drink i baren. Jag hörde att en del skulle ha en gin and tonic. Det skulle väl inte vara så farligt tänkte jag, som inte ville avvika från mängden.

Starka drinkar

Vad jag inte visste som nybliven medlem av komponentgänget, det var att man hade som någon slags sport att försöka överglänsa varann från de olika företagen att blanda ihop den starkaste drinken. Detta kände de mer erfarna till, så de smuttade bara på drinkarna och lämnade glasen med det mesta innehållet kvar.

Således fyllde man mitt glas nästan upp till kanten med gin, och skvätte på några droppa tonic water på det hela. Okunnig på starka drycker som jag var, min enda erfarenhet var den halva kapsylen konjak som jag försökt få i mig på hotellrummet, så gick jag omkring och minglade bland folk under tiden som jag drack ur mitt glas, jag tyckte i alla fall att det smakade bättre än konjak.

Vi åt maten stående på engelskt vis balanserande med tallrik och glas i händerna. Plötsligt tyckte jag att väggarna började luta på ett betänkligt sätt, värre än på hotellet. Dessutom började rummet att rotera så sakteliga.

Blev på örat

Nu begrep jag att jag började bli på örat. Jag lyckades hitta en stol, där jag satt resten av lunchen. Jag lyckades sedan med stor möda och koncentration att hålla mig på fötter och hålla masken.
Eftermiddagens möte kommer jag inte ihåg så mycket av, men jag yttrade mig nog inte så mycket.

SEL Stuttgart

Min andra tjänsteresa gick till SEL i Stuttgart. Företaget låg i Zuffenhausen, några järnvägsstationer utanför Stuttgart. Nu fick jag erfara statusen av mitt ID-kort. Tyskarna var vid den här tiden mycket formella och hade stor respekt för tjänsteställningar och status.

Min taxi släppte av mig utanför ingången till SEL, som visade sig vara en mycket stor anläggning, jag tror det var c:a 30 000 anställda, fabriksområdet hade egna gator, restauranger och till och med en egen sjukstuga.

Framför området fanns en vaktkur och en bom framför infarten. Jag gick fram till vaktkuren och visade mitt ID-kort. Jag glömmer aldrig reaktionen. Upp flög vakten i sin uniform och med den där mössan med sitt karakteristiska stuk. Det var som att se en amerikansk satirfilm anspelande på krigsåren. Mannen stod i stram givakt, slet till sig telefonluren, slog ett nummer och röt: SIE HABEN BESUCH! HERR WINTER VON ITT IST HIER!!! Jag trodde han skulle skrika SIEG HEIL också. Jag kände mig mycket förlägen i min enkla skepnad.

Vi blev inom vår arbetsgrupp så småningom mycket goda vänner, och besökte varandra och våra familjer privat senare.

Titlar...

En sak var märklig med tyskarna. Vi tog som regel in på samma hotell vid våra möten i de olika länderna. På morgnarna morsade vi på varandra med ett hello Jim eller hi Tom. Men var de två eller fler tyskar med så tog de varandra i hand varje morgon med Guten Morgen herr doktor Heck, eller Guten Morgen herr ingenieur Müller! Det var som om dom inte sett varandra på flera år. Men med oss andra var dom tjenis!
Det sades att ett par killar på SEL hade jobbat ihop i tio år i samma rum, men fortfarande inte slängt titlarna.

Nå. ännu värre var det med japanerna vid den här tiden. Vi på SRT var pionjärer när det gällde att inhandla komponenter från Japan. Man var fortfarande misstänksam på deras kvalitet, man minns ju förkrigstidens ”japansmäck”. Det visade sig dock att den kvalitet man nu uppvisade var helt outstanding. Europerna och amerikanerna kunde inte tillnärmelevis uppvisa denna extremt höga kvalitet på komponenterna.

Japaner

Nåväl, jag hade nöjet att ta emot japanska säljare, som var mycket egenartade. Man kom alltid i strikt mörk kostym, bockade och bugade. Jag lärde mig snabbt att anamma deras procedur vid besöken. Det gick inte an att börja tala teknik direkt vid samlingen i konferensrummet. O nej! Först måste man förhöra sig om resan varit angenäm. Därefter vädret i största allmänhet, samt hur familjerna mådde. Därefter var det dags att utbyta visitkort, vilket var en annan mycket viktig process. Här fick man inte kasta en snabb blick på kortet och stoppa det i fickan eller plånboken.

Nej, man måste i stående ställning hålla det mottagna visitkortet emellan båda händerna och noga, länge och omständligt läsa texten på kortet. Därefter buga mot personen i fråga och mycket försiktigt lägga kortet på bordet framför sig.

Detta fick jag noga inpränta i mina kolleger för att slippa skämmas. Det är helt ju helt annorlunda i dag. Resor och telekommunikation har slipat bort de nationella särarterna.

Jag vill slutligen nämna att jag under ett par månader jobbade hos STC i Harlow och bodde under tiden på ett hotell vid namn Saxon Inn. Visst var det modernt, men ack så opersonligt. Jag stack över till Churchgate och åt fantastiskt goda middagar där i gammal hederlig engelsk atmosfär. Rollsarna stod uppradade utanför. Det visade sig vara ett stamtillhåll för engelska lordar och andra distingerade engelska gentlemän. De skulle aldrig sätta sin fot på Saxon Inn. Om jag skulle besöka Harlow igen, så tar jag in på Churchgate.

Men det ska vara sommar!

/Rune Winter
2013-03-03