TOR-förstärkaren. Ett projekt där jag var med.

Gunnar Kulleskog berättar:

Årsmötet 2013 På Veteranklubbens årsmöte efterlyste Bo Lindestam att medlemmarna skulle skriva om sina projekt. Speciellt där företaget har varit med om att bidra till den teknikutveckling som onekligen har skett. Hittills har våra företag satt väldigt lite spår i historieskrivningen. Ett projekt som jag, under en tjugoårsperiod, var delaktig i var "TOR".

Gunnar Kulleskog

Först lite om vad jag gjorde dessförinnan

Jag hade arbetat med att bygga rundradioapparater hos Radiobolaget som låg på Alströmergatan, samtidigt som jag gick och läste till ingenjör på kvällarna. Eftersom jag hade hållit på i två år att koppla och löda, och ansåg att jag kunde det, så tyckte jag att det var tid att gå vidare. En skolkamrat till mig nämnde att hans jobb behövde en teletekniker. Jag sökte och fick jobbet hos Bofors AB på deras instrumentlabb i Gröndal. Jag bodde då på Bellmansgatan så det var en alldeles lagom resväg både till jobbet och skolan.

Bofors

Bofors höll på att utveckla elektronisk styrning för kanoner inom luftvärnet och marinen. År 1948 var uppdraget avklarat. Produktionen och vidareutvecklingen av kanonförstärkaren TOR lades ut på Standard Radio, som vann upphandlingen och därmed startade TOR-projektet.

De första enheterna levererades till labbet för mottagningskontroll, som var mycket omfattande. Enheterna skulle ju fungera i omilda militära miljöer, och bl. a. tåla krafter på 50G. På den tiden fanns bara i stort sett kommersiella radiorör att köpa (ett undantag var General Electric). Dessa klarade ej skakprovet, varför SRT tillverkade egna radiorör. Enheterna skulle även tåla extrem köld och värme. Kablaget var också penslat med giftig lack för att termiter inte skulle käka upp ledningarna. Förstärkarna satt i rackar/skåp som var vattentäta.

Johannesfredsvägen

När leveranserna av förstärkarna från fabriken på Johannefredsvägen ökade i antal beslutades att mottagningskontrollen skulle ske på plats. Då skulle man undvika transporterna av returer från Karlskoga.

Vi fick oss tilldelat ett särskilt rum i fabriken. Om jag minns rätt var det på andra våningen, där vi installerade oss med egenbyggda provutrustningar. Det innebar att vi hade totalkontroll av förstärkarna, både visuellt och elektriskt. Först provades höjd- och sid-förstärkarna individuellt, så kraftenheten och sist hela skåpet. Man uppmätte alla strömmar och spänningar och antecknade mätvärdena i protokoll (varje mätpunkt hade sitt toleransvärde som den skulle hålla sig inom för att godkännas).

Provutrustningen levererade de signaler som motsvarade signaler från centralsiktet till kanonen. Så leveransprotokollet bestod av ett fullskrivet A4-papper. Jag kommer i dag inte ihåg hur många punkter med mA- och V-värden det var, synd att jag inte har kvar något protokoll. SRT hade eget provrum med samma utrustning. När produktionen var som störst, och det var den rätt många år, hade jag fem man till hjälp.

Det var inte bara svenska försvaret som vi levererade enheter till. Under en följd av år levererades utrustning till ett tiotal länder direkt, plus ett antal länder som köpte tillverkningslicenser.

Holland

En av de första utländska leveranserna gick till Holland. På den tiden hade Holland fortfarande kvar sina kolonier i Indonesien, och för att understryka sin närvaro och inflytande i Indiska Oceanen byggde den holländska marinen flera kryssare. Skeppen byggdes på varvet i Rotterdam. Kryssarna bestyckades med två st. 15 cm kanoner i fören, en 57 mm kanon i aktern och fyra st. 40 mm luftvärnkanoner på varje fartygssida.

År 1953 i augusti skulle förstärkarna installeras men först skulle alla förstärkare funktionskontrolleras efter transporten till Rotterdam. Eftersom jag hade hand om kontrollen i Sverige var det naturligt att jag blev tillfrågad om jag ville åka ned och utföra kontrollen av förstärkarna som skulle installeras på kryssaren. På den tiden fick man åka tåg från Stockholm till Rotterdam, och jag kommer ihåg att resan tog 28 tim. Jag bodde på ett litet värdshus i Leiden. Holländska marinen hade övertagit ett stort radarlaboratorium i Utrecht som tyskarna hade byggt under andra världskriget och där arbetade de tekniker från marinen som var mottagare av förstärkarna.

De var trevliga prickar som vi gick ölrond med på kvällarna. På den tiden hade Rotterdam gatsten från Bohuslän på gatorna, men man hade så sakteliga börjat byta den mot asfalt. Biltätheten var inte så hög. Alla bilar var registrerade i en enda nummerföljd. Alla cyklade till jobbet t.o.m. högsta chefen för varvet cyklade till jobbet. En tradition var att på hösten stängdes alla affärer under en vecka i september. Då kom kustbefolkningen, klädda i sina nationella dräkter med klampen på fötterna (träskor gjorda i ett trästycke) in till stan med sina produkter och affärerna flyttade ut på gatan, där man åt och drack. Nationaldrycken är öl (Heineken eller Amstel) och man åt herring och drack genever.

TOR-ordern

Ordern på Tor var den dittills största som Standard Radio fått och den överträffades först när RGC - ordern kom. Provrummet följde med när företaget flyttade till Bällsta och det var först år 1965 som produktionen av Tor minskade. Sedan en tid hade nya system tagits fram, närstyrningsförstärkaren "LOKE" och fjärrstyrningsförstärkaren "FRÖJA". Nu göt man in dioder och transistorer i epoxyplast, radiorören hade spelat ut sin roll.

Ett bevis på systemets kvalitet var att på sjuttitalet, alltså mer än tjugo år efter starten, hade Israel köpt, via licens, ett tjugotal 40 mm luftvärnskanoner via Italien. Nu skulle israelerna nytillverka förstärkarna till dessa kanoner på en kibbuts i Israel. Då behövde de köpa test- och provutrustning från Bofors. Det gick bra, men de ville också köpa utbildning. Det var värre. Folket som hade arbetat med provningen var skingrad efter det att den egna tillverkning hade lagts ned. Då såg man tillbaka i tiden och fann att man på Stansaab hade det som behövdes. Man hyrde ut mig en vecka till Bofors. Där lärde jag upp israelerna, samtidigt som Stansaab tog bra betalt för mig. Alla var nöjda och glada.

När produktionen av "LOKE" och "FRÖJA" kom i gång och flyttades till Trollhättan respektive Karlskoga och provrummet på Stansaab lades ned, valde jag att sluta i stället för att flytta till Karlskoga.

Anställd på Stansaab

Jag frågade Kaj Hansson som då var kontrollchef, om han hade något jobb för mig och det hade han, men det var lite känsligt man ville inte stöta sig med Bofors. När detta var uppklarat började jag som beredare på kretskort, där satt jag några månader och flyttade sedan till Olle Hagmansson på marknadsavdelningen.

När Ericsson köpte oss flyttade vi till militärelektronikavdelningens marknadssida i "Helgafjäll" i Kista.
Jag gick i pension 1:a oktober 1987.

/Gunnar Kulleskog
2013-03-05