Vår nye medlem presenterar sig

Gunnar Lilliesköld presenterar sig

Så fort det går….

Swooop så var det förbi. Arbetslivet. Jag arbetade ändå full tid fram till jag var 70 och halvtid till jag var 75. Nu fyller jag 80 om några månader och skriver ibland.

Låt mig göra en liten sammanfattning:

Efter examen vid Växjö tekniska gymnasium 1965 låg jag 18 månader i Flottan som teletekniker. Utbildningen omfattade såväl radio- och radarsystem samt telefonväxlar.

I oktober 1966 började jag som konstruktör på PPI-lab, Standard Radio & Telefon AB i Barkarby. Till de första uppgifterna hörde att använda operationsförstärkare som üA709 och üA702. Nästa uppgift blev större: Att konstruera ett stabiliserat kraftaggregat för 15 kV/15 mA som skulle användas i ett PPI. Det sprakade när jag labbade med en luftomsluten spänningsdubblare av dioder och kondensatorer. Slutligen lades denna kedja, jämte transformatorn, i en sluten, oljefylld behållare.

Konstruktionen fungerade väl. När jag drygt 30 år senare var på en presskonferens på Arlanda, då de bytt ut SRT-skärmarna mot nya, kunder jag inte låta bli att ställa frågan:

– Har det varit mycket fel på skärmarna under åren?

Svaret blev:

– Det har aldrig varit fel på dem!

Kvaliteten var viktig och vi kunde i stor utsträckning använda vilka komponenter vi villa ha. Det bidrog till lång livslängd.

Nästa stora projekt blev att konstruera en 10 bitars D/A-omvandlare. D/A-omvandlaren skulle kunna klockas med 8 MHz, men konstruktionen klarade 12 MHz. Sådana köper man ju färdiga i form av en liten IC som klarar hundratals MHz (i militära sammanhang och i mätinstrument betydligt mer). Men då var det svårt och komplicerat.

Konstruktionen bestod av två ganska stora kretskort, den ena med den digitala delen, den andra analog. Det gällde att få snabba omslagstider, temperaturstabilitet och en utsignal utan ”spikar”. Dessa kom sig av att de olika bitarna inte slog om tillräckligt snabbt, utan de överlappade varandra. Däremot klarades temperaturkänsligheten över det militära temperaturområdet.

Grundtanken till konstruktionen formades av Max Köhler: Ett integrerat ”ladder”-nät som matades med 10 strömgeneratorer som ”swithades” in. För att jämna ut utsignalen (ta bort ”spikar”) användes en s/h-krets för de största bitarna.

Därefter flyttade jag över till avdelning Alfaskop som leddes av Calle Vedin med Lars Fossum som avdelningschef och Dag Andersson som min gruppchef. Det rådde en pionjäranda i projektet, som inte minst förstärktes av att hela avdelningen, enligt Calle Vedins idé, för en dag flyttades till hotell Foresta för att rita scheman.

Alfaskop byggde på en idé som Lars Fossum och Lennart Wångberg tog patent på. Man använde en fördröjningsledning som minne. Det var innan det fanns stora DRAM.

Jag kommer ihåg att fördröjningsledningarna varierade i kvalitet. Jag mätte upp några av dem för att konstatera att de gav reflexer som resulterade i fel. Så småningom ersattes de av halvledarkretsar.

En dag fick besked om att vi alla var varslade. Skulle vi invänta någon förändring av våra anställningar eller skulle vi söka oss ett annat arbete?

Just i den vevan träffade jag min gamla ”lumparkompis” Göran Uvner, som då arbetade som redaktör på tidskriften Radio & Television. Han övertalade mig att söka mig dit och jag tänkte att ett år där kunde jag väl arbeta ett år för att sedan söka mig fram.

Det blev många resor till presskonferenser, mässor och företagsbesök och dessutom bra betalt. Där stannade jag i 14 år.

Men inget är evigt. Tidningen som hade varit den mest lönsamma inom Bonnierkoncernen stod plötsligen inför en monumental nedgång då hembyggen och audioteknik ersattes av datorteknik och vi fick kraftig konkurrens från datatidskrifter.

Jag fick då ett erbjudande att komma till Thore Rösnes förlag, till Modern Elektronik. Den gick mycket bra under sju år.

Thore hade dock sålt tidningen till Nerikes Allehanda. Deras vd och Ingenjörsförlagets vd kom år 1992 överens om att Modern Elektronik och Elteknik skulle slås samman. Ingenjörsförlagets vd gav följande information:

– Ni har nu kommit till ett förlag som dras med svårigheter. Jag kommer att gå igenom om det är någon av er vi behöver. Resten kommer att sägas upp.

Jag hade året innan köpt den villa jag fortfarande bor i. Det var ju ett dråpslag att kanske bli utan arbete!

Det hela löstes genom att vi alla på Modern Elektronik beslöt att starta en ny, konkurrerande tidning. Jag blev kvar på Ingenjörsförlaget ett år, men gick sedan över till den nya tidning som fick namnet Modern Elektronik.

Det blev en synnerligen intressant tid med mycket bevakning av komponenter, mätinstrument och produktion. Jag följde forskarseminarier om radioteknik och brett bandgap under drygt ett decennium. 47 resor till USA blev det innan jag gav upp och började ta ut pension.

Med detta inlägg är jag tillbaks till där allt började. Kul!

Gunnar Lilliesköld