I fäders spår – för framtida segrar

Vasaloppet, med start i Sälen och mål i Mora, är världens största långlopp på skidor. Sedan starten 1922 har i nuläget drygt 535 600 åkare åkt i mål efter fullbordade 90 km. Tillsammans har de åkt en sträcka motsvarande 1202 varv runt vårt jordklot.

Antalet personer som vill åka Vasaloppet har hela tiden ökat. Rekordåret var 2010 med 16426 anmälningar. Därefter var man tvungen att sätta ett maxtak på 15800. För den som vill åka ett Vasalopp gäller det att hänga på låset, när anmälan till årets Vasalopp öppnades i mars 2015 var det fulltecknat efter 83 sekunder!

Bakgrunden till Vasaloppet började redan 1520 när Sverige var i union med Danmark. Missnöjet med den danske kungen var stort, inte minst hos dalkarlen Gustav Eriksson (Vasa). Efter att ha opponerat sig mot kung Kristian II av Danmark fängslades han i Danmark. Gustav lyckades fly till Sverige och efter en tid stod den 24-årige Gustav utanför Mora kyrka och talade till folket. Veckan innan hade bland annat hans far och bror blivit halshuggna vid Stockolms blodbad.

Gustav undrade hur länge folket tänkte stå ut med grymheterna och uppmanade dem att gripa till vapen. Men man ville först rådgöra med sina grannbyar innan det blev fråga om krig. Eftersom förföljarna närmade sig tvingades Gustav fly västerut mot Norge. Efter några dagar fick man upplysningar om kung Kristians brutala framfart i Sverige. Folket ångrade att man inte direkt gav sitt stöd till Gustav. Ortens två bästa skidåkare skickades iväg för att leta efter den flyende Gustav, hanns upp i Sälen-trakten och övertalades att återvända till Mora och leda kampen mot kung Kristian. 1521 började kriget med dalkarlar i täten och efter två och ett halvt år var kriget över och Sverige var ett fritt land. I juni 1523 valdes sedan Gustav Eriksson (Vasa) till Sveriges kung.

Att Gustav Vasa skulle ha åkt skidor mellan Mora och Sälen är en myt enligt många. På den tiden fanns inga vägar och skidspår i området så det troligaste är att han åkte släde till Sälen via Malung. Men myten är nu så djupt förankrad så den går nog inte att ändra, inte minst vad gäller Vasaloppet och dess fortlevnad.

Pappa till Vasaloppet är Anders Pers från Mora. Han skrev om det intresse som gällde för skidåkning och sammankopplade det med Gustav Vasas flykt från Mora 1521. I februari 1921 lanserade han idén om ett Vasalopp i en tidningsartikel och den 5 mars beslöt IFK Moras styrelse att köra ett försökslopp om det gick att finansiera. Dagens Nyheter skänkte 1000 kr och det första Vasaloppet kunde sedan genomföras söndagen den 19 mars 1922.

Totalt 136 anmälningar inkom till tävlingssekretariatet, varav 119 skidåkare kom till start. Premiärloppets segrare i snögloppet blev överraskande Ernst Alm från Norsjö IF på tiden 7:32:49. När Ernst Alm vann var han endast 22 år och han är fortfarande den yngsta segraren i Vasaloppet. Efter segern åkte han ytterligare 5 Vasalopp under perioden 1923 – 1930. Ernst deltog även i OS i Chamonix 1924 där han blev 6:a och näst bästa svensk på 5-milen.

Årets Vasalopp var det 92:a loppet. 1932 och 1990 var det inställt på grund av snöbrist och 1934 på grund av för få anmälda. Det hitills snabbaste loppet var 2012 när Jörgen Brink vann på tiden 3:38:41. Jörgen är också den äldsta segraren. Loppet går i klassisk stil. Banprofilen är väldigt flack med få slakmoter som dom flesta diagonalåker uppför. Den största och längsta backen är Sälenbacken kort efter starten och vägövergången, 2 km lång med 150 meters höjdskillnad. För motionärer som startar långt bak i startfältet är det en stor flaskhals med tvärstopp som följd på grund av trängseln.

Den relativt flacka banan har naturligtvis lett till funderingar bland elitåkare att köra loppet ovallat, dvs att dubbelstaka hela loppet med skidor som enbart har glidvalla. Den första Vasaloppssegraren som lyckades med den bedriften var norrmannen Jörgen Aukland som 2013 vann utan fästvalla på tiden 3:50:48. Numera kör många av elitåkarna helt utan fästvalla. Men redan 1994 gjorde Staffan Larsson från IFK Mora ett försök att köra ovallat. Innan skidsäsongen hade Staffan skadat ett knä vilket gjorde att han inte kunde diagonalåka. Han kämpade tappert och stakade hela loppet med en reservstav på ryggen, tog hem flera spurtpriser och slutade till sist på femte plats.

Vid premiären 1922 fanns inget förbud för kvinnor att delta vilket speglade hur samhället såg på kvinnor på den tiden. Ingen kunde då drömma om att någon kvinna skulle anmäla sig. Men redan året efter, 1923, anmälde sig gymnastikdirektören Margit Nodin från Grängesberg till loppet. Många chockades och överraskades och det gick givetvis inte att neka henne att starta. Margit genomförde loppet och passerade målet som sista åkare på tiden 10:09:42. Efter loppet 1923 togs beslutet av IFK Mora att förbjuda kvinnliga åkare i Vasaloppet. Arrangörerna var rädda att fler kvinnor skulle inspireras av Margit Nordin och ansåg att risken var stor att kvinnor inte skulle klara av att åka ett så långt och ansträngande lopp.

Förbudet mot kvinnliga åkare upphörde 1981 sedan en kvinna utklädd till man blivit intervjuad i TV och avslöjad 1978. Kvinnorna fick fortfarande åka i samma klass som männen, först 1997 fick kvinnor en egen klass i Vasaloppet med Sofia Lind som segrare.

2012 vann den norske elitskidåkaren Vibeke Skofterud damklassen på tiden 4:08:24 vilket hittills är den snabbaste åktiden för damer. Vibekes åktid var endast ca 19 minuter långsammare än Jörgen Brincks rekordtid samma år. Den minsta tidsdifferensen mellan dam- och herrsegraren är från loppet 2007 då Elin Ek med tiden 4:48:29 endast var 4 minuter och 49 sekunder efter herrsegraren Oskar Svärd. När hon passerade mållinjen var det som 92:a åkare.

Vår kung Carl XVI Gustav blev 1977 den första svenska kung som deltagit. Han tävlade under namnet Carl Bernadotte och kom på 5 708:e plats på tiden 8:12:41. Kungen har sedan åkt Vasaloppets Öppet Spår 1987 och 1997

Vasaloppet som motionär

Varför utsätter man sig för plågan att åka 90 km på skidor - är det för att bevisa att man klarar ett ”mandomsprov”, eller är det den manliga ”40-årskrisen” som inträffar, eller ett nyårslöfte som man inte kan backa ur, eller helt enkelt det stora intresset och passionen för åka skidor?

I mitt fall var det tveklöst det senaste alternativet. I Kalix, där jag är uppväxt, och som ligger i Norrbottens kustband med långa, riktiga vintrar och där snön normalt kom i mitten av oktober och sedan låg kvar till mitten av april, var skidåkning en naturlig sysselsättning. Mina jämnåriga kompisar hade samma intresse, vi åkte ofta skidor och ordnade egna tävlingar. När jag gick i mellanstadiet var det flera av oss som nästan dagligen åkte skidor till och från skolan, bättre det än att cykla i kylan. På långrasterna var det sedan ut och köra i ett skidspår som låg intill skolan. Vinterns höjdpunkt var sedan Kalix skolmästerskap på skidor där kommunens samtliga skolor deltog.

Efter 3 år på Högre Tekniska Läroverket i Luleå och sedan militärtjänstgöring på I19 i Boden var det dags att på våren 1965 packa väskan och flytta ner till Stockholm för jobb på Standard Radio. Något jobb inom elektronikbranschen fanns inte på den tiden uppe i Norrbotten. Efter en tid träffade jag Tommy Bergström och Bogdon Karlson nere i omklädningsrummet på jobbet. Tommy från hålkortsavdelningen och Bogdon från ekonomiavdelningen berättade att de var ett gäng killar som tränade löpning och längdskidåkning och frågade om jag inte ville hänga med. Bra tänkte jag, då kan jag ta upp skidåkningen som legat i träda några år. Och nu hade jag också konstaterat att vintrarna här nere i Stockholmstrakten inte var så dåliga som jag trott tidigare.

Löpträningen var 3 -4 gånger per vecka, främst terränglöpning vid Ängsjö friluftsgård samt landsvägslöpning. På höstkanten kunde det ibland bli ca 30 km distansträning. Även skidgång med stavar i terräng förekom, framförallt uppför backar för att efterlikna skidåkningen så långt som möjligt. Under 70-talet kom det bättre rullskidor, så på senhösten åkte vi även rullskidor. Det blev ganska långa turer, upp till fyra mil. När det regnade och var blött på asfalten var det inte speciellt kul med vattnet från hjulen som sprutade upp på ryggen. Rullskidor är nog det mest grennära man kan komma skidåkning. En liten nackdel var bakhjulens backspärrar som gav ”idiotfäste” och inte bakhalt, som det ofta kan vara vid skidåkning på snö. Rullskidor saknar bromsar och därför fick man planera åkningen och undvika branta utförsbackar. Det gick att bromsa genom att snedställa ena skidan och hålla emot försiktigt, men bromsverkan var ganska begränsad.

När den efterlängtade snön sedan kom blev det skidåkning för hela slanten. Tidigt 70- och 80-tal var det ordentliga vintrar med tidig snö i Stockholmstrakten, ibland redan i början av november. Skidåkningen skedde mestadels vid Ängsjö friluftsgård där det fanns ett elljusspår på 2,5 km och några längre obelysta spår som man kunde åka på dagtid under helgerna. Vi åkte också upp till Harsa i Hälsingland som ligger ca 20 km från Järvsö. Harsa ligger ca 500 m över havet och är känt för sin snötillgång och sina fina preparerade skidspår i kuperad terräng. På fritidsanläggning finns rum och stugor att hyra, samt en restaurang med mycket bra husmanskost lämpad för hungriga skidåkare. Under dessa år blev det många turer upp till Harsa i början av december, över en helg och vid några tillfällen en hel vecka. Sen blev det skidåkning både för- och eftermiddag, oftast upp till 30 km per pass. Vid några tillfällen gick turen till Orsa Grönklitt som även det är en snösäker plats för längdskidåkning.

Även bland motionärer var det viktigt med någon typ av kostuppladdning veckan före Vasaloppet. Ett par gånger testade jag kolhydratprogrammet, som skall öka prestationsförmågan vid tävlingar som varar ett par timmar, t.ex. Vasaloppet. Man kör programmet ca en vecka och startar med att träna ganska hårt samtidigt som man enbart äter proteinrik mat för att tömma kroppen på kolhydrater och slaggprodukter. Under de första dagarna kändes kroppen orkeslös och träningen blev tyngre och tyngre. Nästa steg är kolhydratfasen som går ut på att lassa i sig så mycket kolhydrater som det bara går fram till tävlingsdagen. Många hävdade att kolhydratprogrammet gav resultat, men jag tyckte inte det blev någon större skillnad, så jag övergav det och kostladdade i fortsättningen på normalt sätt.

Det roliga med Vasaloppet är inte bara skidåkningen, utan även kamratskapet, när man är ett gäng killar vid resan till och från Vasaloppet och boendet tillsammans under ett par dygn. Samtalsämnet under den tiden blir mycket fokuserat på skidåkning, vallning och vädret på tävlingsdagen. Aldrig någonsin har man nog lyssnat så mycket på väderleksrapporten för området Sälen och Mora som under dessa dygn.

Några av de första åren som jag åkte Vasaloppet fick vi låna en VW-pickup av företaget, med Lennart Lundsten från personalavdelningen som chaufför. Att ha en egen chaufför är guld värt, speciellt för transporten till starten i Sälen tidigt på morgonen och sedan hemtransporten av trötta skidåkare till Stockholm efter loppet. Bilden ovan är från 1970 när gänget är samlat för avgång från Barkarby. Övre raden från vänster är: Ebbe Callheim, Erik Ljung (från Brommafabriken) och Lennart Lundsten. Nedre raden från vänster: Bogdon Karlsson, Lars Billström och jag själv.

Hur bor man under ett eller två dygn? Vi hyrde nästan alltid av någon husägare ett eller flera rum beroende på hur många vi var. Evertsberg var nästan det bästa alternativet, för här fanns det gott om husägare som var villiga att hyra ut rum under Vasaloppshelgen. Evertsberg ligger dessutom relativt nära Sälen, så transporten på morgonen tog inte så lång tid.

Vallningen av skidor skedde alltid kvällen innan, men vad skall man valla med? Ibland är vädret nyckfullt och kan snabbt ändras och som jag nämnde tidigare lyssnades det mycket på väderleksrapporterna och dess prognoser. Det värsta scenariot var nollgradigt och nysnö, vilket gör att det blir glatta spår och risk för bakhalt om man har vallat fel. Mjuk fästvalla eller tunt med klister är det enda som hjälper. Om det sedan blir lite väderomslag och kallare, fryser fästvallan, vilket ger dåligt glid och man tvingas valla om. Ordentligt kallföre med temperatur under -5 grader är det bästa föret ur vallningssynpunkt, ljusgrön kallvalla på glidytorna och sedan ett par tunna lager med blå eller ljusblå kallvalla som fästvalla. Mitt favoritföre var blidväder ett par dagar före och sedan väderomslag med kallgrader under hela loppet och ingen nysnö. Min vallning var kallvalla på glidytorna och som fästvalla ett tunt lager med skarklister som fick ”kallna” utomhus och sedan ett par tunna lager med kallvalla på klistret. En vallning som gav mycket bra fäste och bra glid. Skarklister är mycket slitstark och håller hela loppet. Risken med den vallningen är, att om det börjar snöa, kan glidet försämras om klistret börjar tränga igenom de tunna lagren med kallvalla. I värsta fall är det bara att valla om och försöka få bort klistret, vilket inte är så lätt om man inte får hjälp att bränna/värma bort klistret med en gasollampa vid någon vätskekontroll.

Det blir en tidig morgon när loppet startar. När vi bodde i Evertsberg var det väckning och uppstigning omkring klockan fyra och sedan en ordentlig kolhydratrik ”frukost”. Oftast spagetti med köttfärssås, vilket inte alltid var så lätt att få i sig vid den tiden på morgonen. En sista titt på termometern och vädret och sedan var det dags för avfärd ca 05:30 för att vara på plats på startfältet minst en timme innan starten gick 08:00.

Bilden ovan är också från 1970 när vi bodde i Evertsberg. Här sitter gänget vid frukostbordet, påklädda med nummerlappar och beredda för avfärden till Sälen.

Startplatsen för Vasaloppet flyttades 1961 till de stora ängarna i Berga By intill Västerdalälven strax söder om Sälen. Under 1990-talet iordningställdes sedan ängarna till en permanent startplats för Vasaloppet och Öppet Spår. Startfältet är uppdelat i ett antal startled och vid senaste loppet 2016 var det totalt 10 led. En seedning bestämmer vilket startled man placeras i. Underlaget för seedningen är i första hand åktiden från föregående års Vasalopp, men man kan även seedas för åktider från ett antal andra långlopp. Första ledet är alltid reserverat för elitåkare. Starten sker samtidigt för samtliga åkare, detta för att till 100% garantera att den som kommer först i mål också är segraren. Under den tidsperiod som jag åkte Vasaloppet var det totalt fyra startled och även på den tiden fanns det en seedningsprincip. Vid mina två första Vasalopp stod jag i tredje ledet och efterföljande lopp i andra ledet.

För att få en någorlunda bra position i startledet brukade jag ställa upp skidorna och stavarna minst en timme före starten. Sedan kunde man jogga och gå för att hålla uppe värmen, för ibland kunde temperaturen krypa ner till -25 grader. Men det gällde också att komma ihåg var man ställde ut skidorna och stavarna. Vid ett tillfälle stod skidorna inte där jag hade ställt dem. Jag letade och letade och paniken närmade sig men till slut hittade jag skidorna några minuter före start. Någon hade varit ”bussig” och flyttat skidorna ett tiotal meter och tagit min plats.
Ett annat litet problem innan start är om man blir ”bajsnödig”. Några bajamajor hade jag aldrig sett till på startfältet. Räddningen som många tillgrep var älvbrinken vid Västerdalälven. Kallt, djupsnö och med en ”hel tävlingsdräkt” som inte är så lätt att få av sig, men vad gör man!
Efter start åker man ca en km över vägövergången och sedan är man vid foten av den två km långa Sälenbacken, som är en riktig flaskhals för åkarna som startar från de bakre leden. Ibland tar det tvärstopp och det kan ta uppemot 1,5 till 2 timmar innan man når toppen av backen. Jag hade fördelen att stå relativt långt fram vid start så jag drabbades aldrig av detta. Vid ett tillfälle när jag startade i andra ledet gick det väldigt fort efter start. När man kommer till den första branten i backen är samtliga spår fyllda av åkare. Att kliva ur spåret för att släppa förbi åkare gör det nästan omöjligt att komma tillbaka in i spåret, så det är bara att ligga kvar i spåret även om man tycker att det går för fort. När jag kom till toppen av backen hade jag fullt med mjölksyra i benen vilket inte kändes bra när det ”bara” är 87 km kvar till målet. Efter backen följer sedan flera mil med plan myrmark med fler spår, vilket gör det lättare att byta spår och dra ner på farten för att få bort mjölksyran.

Hur är det att åka 90 km på skidor, blir man inte helt fysiskt utpumpad? Visst blir man trött, men är man vältränad och har hyfsad skidteknik är det inte så farligt. Skidåkning liksom simning är bägge skonsamma för muskulatur och leder och sliter inte kroppen på det sätt som t.ex. löpning gör. Att springa ett maratonlopp på 42 km asfalt eller 30 km i Lidingöloppet i kuperad terräng tyckte jag var jobbigare än Vasaloppet.

Hur många mil skidor bör man åka före ett Vasalopp? När den niofaldige Vasaloppssegraren ”Mora- Nisse” Karlson en gång fick denna fråga, var hans rekommendation minst 50 mil. Bor man i Stockholmstrakten med dess korta och snöfattiga vintrar kan det vara svårt att följa den rekommendationen, men är man idog så går det. En av de snörika vintrarna på 70-talet åkte jag ca 150 mil på skidor, men då var det var mycket åkande på bl.a. golfbanor och sjöisar med lite snö.
Mitt första Vasalopp var 1968. Åktiden blev 7:03:49 och placering 2290 av 7671 löpare i mål. Vid starten i Sälen var det bara tre minusgrader och svårvallat eftersom temperaturen steg under dagen. Tyvärr missade jag Vasaloppsmedaljen med några minuter. Medaljen får alla som har en åktid mindre än 1,5 ggr segrarens tid. Det året var tidsgränsen för medaljen prick sju timmar.

Efter premiärloppet 1968 blev det sedan ytterligare fjorton Vasalopp i följd. 1969 missade jag Vasalopps-medaljen, men sedan fick jag medaljen varje år. Bilden till höger är från det 50:e Vasaloppet 1973. Här står jag vid kontrollen i Evertsberg och pustar ut med en stärkande mugg blåbärssoppa. Kanske tänker jag också att nu är det ”bara” ca 45 km kvar till målet i Mora.
Min bästa placering var 1970 när jag blev 827:a av 7836 löpare i mål och tiden 6:52:52. Det snabbaste loppet var 1975 på tiden 5:50:13 och placering 995 av 8846 och ”bara” 1:29:44 efter segraren. Mitt mål var att komma bland de 500 bästa. Jag kommer ihåg att jag vid loppet 1970 låg under placering 500 vid vätskekontrollen i Evertsberg. Men sedan tröt orken och jag blev omåkt av hundratals åkare innan jag kom till målet i Mora.

Efter 15 Vasalopp började jag i stället att åka Öppet Spår som går dagarna före Vasaloppet. Tidtagning sker men det redovisas ingen resultatlista eftersom Öppet Spår inte är klassat som en tävling och man startar när man vill mellan sju och nio på morgonen. Antalet som åker Öppet Spår är betydligt färre jämfört med det riktiga Vasaloppet, vilket tillsammans med den individuella starten gör att man mer eller mindre kan åka hela loppet utan att fastna i några köer. Eftersom Öppet Spår är likvärdigt med Vasaloppet beslöt jag att åka åtminstone fem lopp för att få minnesmedaljen för 20 genomförda lopp.
Att jag åkte Öppet Spår var också för att se hur mycket fortare man kan åka de 90 kilometerna när man åker i sitt eget tempo. 1984 som var mitt första Öppet Spår var åktiden 5:35:00 vilket kan jämföras med min bästa Vasaloppstid på 5:50:13 från 1975.

Uppskattningsvis var det totalt ett trettiotal personer från SRT, Stansaab och Datasaab som åkte 100 Vasalopp/Öppet Spår och tillryggalade sammanlagt 900 mil på skidor under tidsperioden 1967 - 1985.

I september 2016
Alvar Larsson