När vi bjöd A-laget på representation...

Lars Persson

När vi bjöd A-laget på representation, när vi tog en springnota och en del andra händelser.

Det här tilldrog sig under tiden 1991 till 1999 när jag var projektledare för projekt Snowball och vi hade projektmöten omväxlande i Sverige och USA.

Ogden, Utah

Många av projektmötena hade vi i Ogden, Utah.
Ogden är en liten stad med 80 tusen innevånare belägen 100 km norr om Salt Lake City. Ogden är historiskt känd för att där möttes de två byggarna av järnvägen över USA. Ett företag byggde från öster och ett annat företag byggde från väster. Man fick betalt efter hur långt man byggt så det gällde att bygga snabbt. Utanför Ogden slog man i den sista spiken den sk Golden Spike. Platsen är nu ett historiskt minnesmärke men guldspiken är sen länge försvunnen.

Utah är en stat som styrs av mormoner och deras värderingar. För en besökare märks det främst i förhållande till alla restriktioner för alkoholdrycker. De flesta restaurangerna har inget serveringstillstånd och de som har får endast servera alkohol sprit/vin/öl i samband med mat. För serveringen finns en särskild servitör som har hand om all alkoholservering. Servitören bär också en skylt med ett nummer som är numret på hans /hennes serveringstillstånd. Jag såg aldrig något mer än tvåsiffriga nummer .

Hill AFB

Utanför Ogden ligger Hill Air Force Base som är främst en underhållsbas men har även en Fighter Wing med F-16. På Hill AFB satt den inköpsorganisation som var vår kontraktsmotpart, därav att vi hade många möten där.

Infarten till basen var en 4-filig väg med en vaktkur mellan filerna. Vi stannade vid kuren och visade våra dokument men vakten var helt ointresserad och vi frågade om vägen till inköpsavdelningen. Han visste inte utan sa att vi fick leta oss fram men vi skulle se upp så vi inte kom ut på startbanan! Barackerna låg i ett rutmönster och hade nummer så det var lätt att hitta. Inne i baracken fanns en reception där vi fick visa pass och lämna mobiltelefoner. En röd lampa tändes i alla rum för att indikera att personer utan säkerhets klassning var i lokalerna.

Vid nästa besök stannade vi inte vid vakten utan gjorde som alla andra körde rakt in. Jag tror man har skärpt rutinerna efter 11 september.

I anslutning till basen finns ett mycket stort museum med de flesta flygplan som USAF använt.

Hill Aerospace Museum

Radisson Suites Hotel

Vi bodde alltid på Radisson Suites Hotel i en byggnad som är med i USAs register över historiska byggnader och byggt 1927 på en platsen för ett äldre hotell.

På 13:e våningen fanns en restaurang med tillstånd och där fick man en gratis drink om man åt. Vi åkte upp och frågade vad de hade som billigaste förrätt. Det var en grillad cajunräka för $1,25 så det tog vi alla och fick våra drinkar. Sedan blev det en viss palaver när vi begärde notan och inte beställde varmrätt som naturligtvis gratisdrinken var baserad på. Man kan säga att vi som svenskar då blev kända på hotellet.

Nästa kväll gick vi dit igen och beställde våra cajunräkor men de hade nu ,försvunnit från menyn och ersatta med en räkcocktail för $7,95! Vi frågade hur många räkor den innehöll och fick svaret ca 10 st. Om vi sex personer delade på en räkcocktail skulle vi få minst en räka var. Det är vanligt i USA att man delar på en maträtt på två personer. Nu uppstod en viss diskussion med personalen och restaurangchefen kom och lade sig i. Det slutade med att vi fick dela på två räkcocktail och få våra drinkar och restaurangchefen sa att vi i fortsättningen var mindre välkomna där.

Nästa morgon hade jag ett meddelande från hotellchefen att han gärna ville träffa mig och Nat kundens projektledare hade också fått samma meddelande.

Mötet förlöpte ytterst vänligt och han frågade oss vad vi tyckte om hotellet och om vi trivdes där. Vi försäkrade att allt var ok. Innan vi gick sa han att han hört att vi varit ute för att ha roligt och ville ha varit med . Vi förstod inte vad han menade men han önskade oss välkomna tillbaka till hotellet nästa gång!

Nästa gång vi bodde på hotellet fick vi vid incheckning veta att de hade Happy Hour i rum 101 kl 6 PM. Det var ett vanligt hotellrum som man ställt in några olika flaskor och en hink med isbitar. Inga andra gäster var där så denna Happy Hour var nog bara arrangerad för oss svenskar.

Gratisdrinkarna i restaurangen var borta och så var också restaurangchefen som inte velat se oss mera.
Gången därpå när vi besökte Ogden hade hotellet bytt namn till Ben Lomond Suites Hotel och den förre chefen hade fått sparken. Jag vet inte om det hade legat honom i fatet att ha arrangerat gratis sprit för oss svenskar tidigare. Det var dock säkert inte en merit bland mormoner. Ben Lomond är ett namn med stark mormonanknytning förutom att det är en bergstopp i Scotland.

En eftermiddag i Ogden

Vid ett avbrott i vårt möte gick Nat och jag ut på en promenad i stan. Det var mycket varmt och vi tänkte vi skulle ta en öl någonstans. Vi hittade flera ställen som serverade öl men alla med mattvång som dom vägrade att rucka på. Till slut hittade vi ett lite ruffigare ställe där många ska vi försiktghetsvis säga enkelt klädda personer satt och drack öl utan tillstymmelse till mat. Vi satte oss och beställde öl och då frågade servitören efter vårt medlemskort. Det var ett slutet sällskap där man kunde bli medlem men vi hade ingen lust att betala medlemsavgift. Då ropar en i sällskapet att vi var välkomna som hans gäster och inviterade oss till deras bord.

Då gick det bra att beställa. Det var trevliga personer som hade hamnat lite snett i samhället och dom var naturligtvis frågande vilka vi var. Dom trodde vi var läkare eller doktorer. Som tack bjöd vi laget runt och det var uppskattat.

När jag redovisade reseräkningen tog jag upp det som representation med Nat som gäst. Reseräkningskontrollen ställde sig lite undrande till att Nat och jag hade druckit 17 öl på en eftermiddag. Det var för mycket och över vad som skatteverket godkände som avdragsgillt. Det finns tydligen restriktioner i Sverige också!

En kväll i Ogden

Tio kilometer utanför Ogden låg två trevliga och förstklassiga stekhus – Timbermine och Prarie Scooner. Båda med rättigheter. Prarie Scooner var inredd med en massa vagnar med plats för upp till åtta gäster.

Restaurang Prarie Scooner

Det var väldigt trevligt att sitta där till en början men snart blev det förskräckligt varmt i den inneslutna vagnen.

Menyn var enkel – steaks med tillbehör. Man valde storlek från 8 ounce till 32 ounce dvs i runda slängar 225 gram till 900 gram. Jag beställde 8 ounce som är en ganska stor köttbit enligt våra mått. Servitören såg lite förvånad ut och sa att det normalt var barnstorlek! Jag vidhöll och kan försäkra att det räckte mer än väl. Två av av våra kunder beställde 32 ounce kanske för att imponera på oss. Spritservitrisen kom och tog upp våra beställningar på öl och vin. Jag har tyvärr glömt vilket nummer hon hade men det var i alla fall tvåsiffrigt.

Även för en amerikan tar det rundlig tid att sätta i sig 9 hg stek och temperaturen steg till det olidliga och jag önskade att jag satt i badbyxor i stället. En stor portion glass var svalkande som dessert.

Vi kallade på servitören och betalade väldigt mätta och belåtna. Tillbaka på hotellet satt vi en stund och pratade i den vackra fouyern. Plötsligt kommer servitrisen från Prarie Scooner inrusande och säger att vi inte betalat spritnotan innan vi gick. Hon hade gissat rätt på vilket hotel vi bodde och kört de 10 kilometrarna för att hitta oss. Det var två notor man skulle betala en för maten och en annan för sprit vilket vi naturligtvis inte kände till. Det löste sig således utan rättsligt ingripande. Det var förmodligen inte första gången det hände på den restaurangen.

Efterskrift

Mesta tiden i Utah tillbringade vi i konferensrum antingen på Hill AFB eller i konferensrum på hotell.
Kontraktet förhandlades i Park City i maj 1991. Park City är Utahs största resort för vintersport. Alpina grenarna i OS 2002 ägde rum här.

Vi satt i konferensrummet måndag till fredag och varje morgon vid frukosten såg vi sportklädda människor beredda att ta liftarna upp. Vi var de enda som var klädda i kostym. Ute var det strålande sol hela dagarna. Förhandlingarna var klara och lördagen kom och nu skulle vi få chansen att åka skidor. När jag tittade ut genom fönstret var det alldeles vitt. Det var dimma och alla liftar var stängda! Vi blev blåsta på skidåkningen för söndag var hemresedag. Vi kunde lika gärna ha haft kontraktsförhandlingarna på Stadshotellet i Emmaboda. Men Park City var kundens förslag.

Kontraktet är klart och Projektledarna tar på sig ledartröjorna

Men några år senare fick vi chansen att åka skidor när vi var i Ogden. En halvtimmes bilkörning och man är i Powder Mountain som har 12 m årligt snöfall och massor av nerfarter både lössnö och pistade. Den amerikanska snön är torrare än annan snö och den var också Ingemar Stenmarks favorit ingen jämförelse i övrigt.

En härlig nerfart i Powder Mountain

/Lars Persson
2014-01-17